Marco Nilsson

Den arabiska hösten är här

2011-11-25T15:45:00.000-08:00

Den arabiska våren var full av hopp. Araberna inledde kampen för sin rätt att själv styra sina egna angelägenheter, och västvärlden gav för första gången till synes öppenhjärtat stöd för ökad demokratisering i Mellanöstern. Men nu har våren blivit till höst och regnvädret har blivit vardagsmat. Det är naturligt och förväntat att det är problematiskt att arrangera val i Egypten när samma gamla militär fortfarande håller i spakarna, och stora problem väntar i Libyen med att reparera de skador och den splittring som inbördeskriget orsakat.

Inte heller är det en nyhet att västvärldens stöd för demokratisering fortsätter att besudlas av en gammal rädsla för islamister. Men ibland får man förvånas över hur motsägelsefulla målsättningar styr våra tankar. I Dagens Nyheter kunde man läsa idag att ”om islamisterna försvagas och den liberala oppositionen stärks är det goda nyheter för Egypten”. Och bara några rader därefter betonade man vikten av att militären måste lära sig att ”Egypten ska styras av folket”. Sunt förnuft säger att inte bara de liberala utan även islamisterna tillhör folket.

Men argumentet att det är ”oklart hur bröderna (islamisterna) skulle agera om de verkligen kom till makten” verkar rättfärdiga logiska missar och även resonemang på en stor svensk tidnings ledarsida som kan användas, och har använts, för att rättfärdiga direkt inblandning i andra länders inrikespolitik. Det låter inte bra att man omyndigförklarar ca 40 procent av den vuxna befolkningen i Arabländerna som röstar på islamisterna. Det är lätt att glömma att ca 90 procent av befolkningen i arabländerna är för demokrati, vilket kan betraktas som en hög siffra internationellt. Och när man får höra om det starka stödet för demokratin bland befolkningen blir den nästa frågan ”hur kan någon som anser demokratin vara ett bra styrsystem rösta på islamisterna?”

Man får bara hoppas att farhågorna är snabbt övergående. Att tänka sig demokrati utan 40 procent av befolkningen låter absurt, och hittills har det inte funnits tecken på att islamister och de liberala inte skulle kunna kompromissa. Tunisien har fått en islamistisk premiärminister och Libyens ledare säger öppet att Libyen kommer att bli en demokratisk islamisk stat. Men om och när det kommer att uppstår problem är islamismen inte alltid huvudproblemet. Istället tror jag att människors allmänna brist på erfarenhet om hur man lever i ett demokratiskt samhälle kommer att orsaka friktion.

I flera år försökte diktaturerna att skapa ordning i stabilitetens namn och västvärlden köpte detta argument så länge hotet från Sovjet kvarstod. Och sedan, efter kommunismens fall, lyckades de även sälja oss en hotbild där islamisterna var en central aktör. Detta innebar att man genom förtryck och genom att förbjuda meningsfull politisk aktivitet skapade ett folk som har en lång väg att gå i fråga om att lära sig hur ett anständigt politiskt samhälle fungerar.

Bland de sekteriska och klanstyrda intressen och den allmänna oförmåga att skapa tillit till makthavarna och myndigheterna, som diktaturerna lämnade efter sig, framstår islamisterna som den grupp människor som kommer att bära det stora ansvaret att inskola människorna i ett nytt politiskt tänkande bortom misstänksamhet och korruption. Anledningen är att islamisterna kanske är den grupp som har den bästa förmågan att lyckas med jobbet. Islamisterna hade under diktatur ofta en så hög moralisk ställning bland befolkningen att deras deltagande i demokratiskt valda regeringar kan minska misstankar om maktmissbruk idag. T.ex. Brödraskapet i Egypten var den enda reella opposition som vågade trotts Mubaraks hot om tortyr och långa fängelsestraff. I dag framstår de därför med mycket "street credibility" i folkets ögon. Om de kommer att förvalta detta förtroende på ett bra sätt är naturligtvis en annan fråga.

Priset som västvärlden får betala för att ge folket makten är naturligtvis att araberna kan fatta beslut som går emot vad många i Sverige anser är bra beslut. Men nu när nya och kanske annorlunda demokratier håller på att födas är det viktigt att betona vikten av respekt mellan olika folkstyren. Om inte den respekt som vi lär oss att visa för oliktänkande inom inrikespolitiken också manifesterar sig i vår utrikespolitik eller på DN: ledarsida kan man knappast påstå att de västerländska demokratierna är en bra förebild för de nya demokratierna i Mellanöstern.

Vart är Hamas och Palestina på väg?

2011-04-30T12:44:00.000-07:00

Det militära läget i Libyen tycks ha stagnerat. Saudiarabien har hjälpt till med att kväva demokratikraven i granstaten Bahrain i stabilitetens namn. Allt har inte gått enligt planerna för demokratiaktivisterna och frihetskämparna.

Men den arabiska vårens svallvågor börjar få en effekt även i Israel. Under revolten i Egypten var Israel orolig men relativt tyst. Att öppet stödja en diktator som Mubarak skulle inte ha sett så bra ut i världspressen. Men nu börjar oron i Tel Aviv växa mycket mer när även palestinierna hoppat på demokratiseringskälken.

Palestiniernas tidigare försök på demokrati slutade med problem med korruption och ett blodigt inbördeskrig. När andra arabstater visade tecken på att skapa sina egna demokratier kände sig palestinierna omkörda och deras inbördes bråk såg rätt barnsligt ut i jämförelse med den nationell enighet som Egyptier och Tunisier lyckats skapa.

Hamas och den palestinska myndigheten planerar att skriva ett försoningsavtal nästa vecka och skapa en övergångsregering som ska förbereda val. Samtidigt lovar den nya regeringen i Egypten att inte dansa efter Israels visselpipa och kommer att öppna sin gräns mot Gaza. Allt detta bådar inte gått för Israel om det leder till ökade vapenleveranser till Gaza och om vapnen används till att skjuta på Israel.

Avigdor Liberman befarar att allt detta kommer att leda till ökade attacker och Ehud Barak säger att världssamfundet ska erkänna den nya regeringen bara om Hamas erkänner Israel. Men det finns några faktorer som ökar chansen att Hamas kan föra en mer ödmjuk politik än förut.

För det första har Muslimska brödraskapet i Egypten visat att en religiös organisation kan skapa ett parti som inte strävar efter en teokrati. För det andra finns det en ambition att utropa Palestina till en självständig stat i september. Om Hamas är med in en övergångsregering som söker erkännande för denna stat från världssamfundet har de inget intresse att framstå som de skoningslösa terrorister som Israel har målat upp dem. Även om majoriteten av staterna i FN är säkert beredda att erkänna Palestina är loppet inte helt avgjort eftersom även EU, som har traditionellt varit mer palestinavänlig än USA, är fortfarande splittrad i frågan.

Oavsett vad som kommer att hända så har palestinierna förlorat sin framstående roll som Mellanösterns frihetskämpar när fler libyer, Syrier och Yemeniter dagligen dör för sin frihet. Egypten och Tunisier har dessutom redan kört om palestinierna som i sin dumhet hamnade i ett inbördeskrig och ödslade sin chans att etablera nationell enighet för att demokratisera landet.

Men idag finns det åtminstone en chans att man växer upp, försöker att reparera skadorna och strävar efter en bättre framtid. Om Egypten öppnar gränsen för handel återstår att bevisa att det inte missbrukas för attacker mot Israel. Och om Hamas ingår i en övergångsregering återstår att bevisa att de kan bli lika moderata som Muslimska brödraskapet kanske är på väg att bli.

Varför vann Sannfinländarna så stort jämfört med Sverigedemokraterna?

2011-04-18T00:46:00.000-07:00

Invandringsfrågan har varit på tapeten hos populistiska partier i både Sverige och Finland. Sannfinländarna blev Finlands tredje största parti med nästan 20 procent av rösterna. Varför fick Sverigedemokraterna nöja sig med mycket mindre i senaste valet?

Bristen på tydliga regeringsalternativ kan ha varit ett problem i Finland, som Kimmo Grönlund vid Åbo Akademin påpekar. Men i grunden är både Sannfinländarna och Finland väldigt olika Sverigedemokraterna och Sverige.

Kritikerna har lyft fram många SD medlemmars bakgrund i nazistiska rörelser, medan Sannfinländarna bygger på en populistisk landsbyggdsrörelse (SMP) från efterkrigstiden på 50-talet. Efter ett namnbyte till Sannfinländarna på 90-talet var partiets största supportrar naturligtvis inte längre lantbrukare och krigsveteraner, utan människor som kände sin identitet hotad av EU och ökad invandring.

Men även om partiet har bytt fokus, är det kanske inte så överraskande att de vann så stort och kanske även kan komma in i en regering ledd av Samlingspartiet. Sannfinländarnas föregångare SMP var med i både höger- och vänsterregeringar på 80-talet. Därmed är det troligt att de kan anpassa sig till ett samarbete som kräver kompromisser.

Finlands historiska bakgrund kan också förklara varför fler finländare, trotts mer begränsad invandring jämfört med Sverige, röstade på ett invandringsfientligt parti. Utrymmet för nationalistiska uttryck har alltid varit större i Finland. Minnet av krigen mot Ryssland har inte försvunnit. En stor anledning till att Finland gick med i EU var att värja sig mot Rysslands framtida stormaktsambitioner.

Men idag, när Ryssland inte känns som ett reellt hot mot Finland, har samma nationalistiska känslor paradoxalt nog riktats inte bara mot ökad invandring men också mot EU. Hur som helst, Sannfinländarna är en del av Finlands politiska arv, medan Sverigedemokraterna tillhör mer till Tysklands politiska arv. Därför var det uppenbart att när SD skördade mer begränsade framgångar i Sverige så ville Sannfinländarna inte identifiera sig med dem.

Om SD ska skörda likadana framgångar i framtida val måste de jobba hårdare för att skaka av sig naziststämpeln. För SMP/Sannfinländarna tog det 60 år att komma så här långt, men med kloka mediekonsulter och mer realistiska policyförslag behöver det inte ta lika långt för SD.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12897000.ab

Tack gode Gud för nationalismen?

2011-03-27T23:43:00.000-07:00

Revolutionen strider framåt men de förtryckta araberna saknar ledargestalter a la Che Guevara. Och det är oklart hur detta tomrum kommer att fyllas. Många västmakter och Israel fruktar naturligtvis att militanta islamister kommer att spela åtminstone en betydande roll, om de inte ta över all makt, i de nya befriade arabstaterna.

Men denna fruktan är inte helt grundad. Visserligen har Muslimska brödraskapet varit den mest betydelsefulla oppositionsgruppen i Egypten men opinionsundersökningar visar att stödet är långt ifrån att de skulle kunna styra ensamma. Den faktor som borde göra västmakterna lugnare är den nationalism som vuxit starkare under åren, nästan i smyg.

När arabstaterna skapades som konstgjorda konstruktioner ur Ottomanska imperiets aska var härskarna, oavsett om de var kungar eller panarabister, också tvungna att skapa lokal nationalism för att legitimera sin egen existens. Kungarna i till exempel Egypten, Syrien och Irak misslyckades med detta och ersattes med revolutionära diktaturer. Men även diktaturer verkar en efter en gå samma öde till mötes.

Trotts hänvisningar till konflikten med Israel som en enande faktor, som skulle skapa nationella känslor för att folk ska acceptera diktaturernas hårdhänta styre, faller även de nya envåldshärskarna. Israel kan inte längre fungera som en ursäkt för eviga undantagstillstånd, och inte ens överdrivna hotbilder från Al-Qaida kan längre rättfärdiga diktaturers existens och förtryck av befolkningen i säkerhetens och ordningens namn. När Khaddafi idag säger att rebellerna är ett hopkok av Al-Qaida och kriminella är det bara skrattretande.

Men vad är risken att militanta islamister kommer att få makten? Egyptierna har visserligen haft mycket respekt för islamisternas offervilja då de utsatts för tortyr och död. De har också varit tacksamma för det sociala stödverksamhet som speciellt Muslimska brödraskapet drivit för att hjälpa de fattiga och förtryckta. Men nationalistiska känslor bland både islamister och de andra egyptierna är för starka för att islamismen skulle bli en ledstjärna för Egypten på samma sätt som hände i Iran 1979.

Trotts diktaturernas försök att hänvisa till nationalisms för att till synes avvärja externa hot och legitimera sitt styre har de skjutit sig själva i benet med nationalism. Idag är det just nationalism som driver många rebeller då de synat diktatorernas bluff. Demonstranterna har tagit över den nationella symboliken, inklusive flaggan, och använder dess enande kraft framgångsrikt mot envåldshärskarna.

Men västmakterna har ett intresse att övergången till demokratin ska gå snabbt. Speciellt Jemen ligger i farozonen där det förekommer drabbningar mellan regeringsstyrkor och militanta islamister i staden Jaar i söder. Erfarenheten från Iran visar att om det inte snabbt uppstår stabilitet ur kaoset minskar nationalismens enande kraft och folk söker nya lösningar. Då kan även militant islamism få en framträdande roll då dess legitimitet ökar under oroliga tider.

Vad ska västmakterna då göra? Ge tyngre vapen till rebellerna i Libyen. De avancerar västerut men närmar sig områden där Khaddafi fortfarande har ett fotfäste. Om ett långvarigt inbördeskrig uppstår kommer situationen att likna Irak och Afghanistan.

I Afghanistan dök talibanerna upp mitt i inbördeskriget och i mångas ögon lyckades skapa stabilitet i ett land som övergivits av USA mitt i kaoset efter att Washington hade skickat vapen till rebellerna för att störta den kommunistiska regimen. I Irak dök Al-Qaida upp efter att USA hade invaderat landet och inte lyckats stabilisera läget.

Demokrati och nationalism går idag hand i hand men låt inte kaoset vara för länge. Då söker sig folk till vem som helst, även en ny envåldshärskare, för att få litet lugn och ro. Låt inte Bin Ladin få en chans att bli en ny Che Guevara.

Varför finländare blir dåliga självmordsbombare

2011-03-12T14:03:00.000-08:00

Terrorexperter har haft svårt att förutse nya attacker. Att förutse jordbävningar har varit mer framgångsrikt. I brist på framgångar borde man använda alla medel för att ta reda på var riskgrupperna finns.

I ett försök att förklara hur en självmordsbombare som vill bli martyr tänker använde Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah en liknelse:

”Föreställ er att ni befinner er i en bastu. Det är mycket varmt, men ni vet att i rummet bredvid finns luftkonditionering, en bekväm stol, klassiskt musik och en cocktail. Då är det lätt att gå in i detta rum. Så skulle jag förklara för en västerlänning hur en martyr tänker.”

Men liknelser fungerar inte lika bra överallt. Finländare är visserligen västerlänningar men det finns skäl att tro att finländare hellre vill stanna i bastun än frysa i ett kallt rum. Även svenskar längtar till varmare bredgrader efter en lång vinters kyla.

För det andra är åtminstone de unga finländarna mer benägna att uppskatta hårdrock än klassisk musik. Detta borde varit klart efter Finlands senaste melodifestivalframgång. Svensk hårdrock har alltid varit litet tamare (kom ihåg Europe!) och kanske därför är risken för terrorattacker större i Sverige. När det gäller Finland utgör den äldre generationen med förkärlek för Sibelius Finlandia en bättre kandidat för självmordsuppdrag.

Till sist men inte minst vet alla att en finländare som sitter i bastun helt klart föredrar att dricka sin öl i bastun framför att gå ut för att dricka en cocktail. Vissa heteronormativa mönster är svåra att bryta. Men kanske Mark Levengood utgör den största terrorrisken Finland förmår producera och borde bevakas bättre av SÄPO.

Förlåt Hassan och Mark för denna analys, men samhällsvetenskapens framsteg går inte att undvika.

Dags för sverigedemokrater att göra Jihad i Libyen

2011-03-08T12:39:00.000-08:00

Sverigedemokraterna vill inte ta emot invandrare, åtminstone om de inte ser ut som svenskar. Istället säger sig de vilja hjälpa människor i nöd i deras hemländer. Det låter trevligt. Men nu är det dags att skrida från ord till handling. Jimmy Åkesson borde snarast skicka sina trupper till Libyen för att försäkra att inbördeskriget tar slut innan det blir en flyktingkatastrof.

Detsamma gäller våldsjagande islamister. Al Qaida säger sig vilja skydda muslimska länder och muslimer, och det är uppenbart att Khaddafi är en otrogen ondskas redskap som dödar oskyldiga muslimer. Därför borde både sverigedemokraterna och Al Qaida utlysa Jihad mot Khaddafi.

Egentligen borde de komma ut med en gemensam kommuniké då de har mycket gemensamt. De har ett gemensamt intresse att störta Khaddafi och är överens om att bygga en ogenomtränglig gräns mellan öst och väst.

Dessutom är USAs militär upptagen på andra håll. Men om man slår ihop Jimmys hjärna (våldsjakande islamister är inte de bästa på att organisera) och Al Qaidas muskler (Jimmy ser inte så vältränad ut) så borde en likvärdig militärmakt uppstå.

Mångäktenskap eller dystopi?

2011-02-13T12:16:00.000-08:00

Jag har senast skrivit några inlägg om Egypten och terrorism och visserligen är de viktiga ämnen. Men även andra sakfrågor är intressanta och är värda reflektion. Frågan om mångäktenskap blir lätt en synnerligen intressant exercis i textanalys för åtminstone de muslimer som lever i västvärlden .

Det är välbekant att det står i Koranen att män får ha fyra fruar. ”…tag då [andra] kvinnor som är tillåtna för er till hustrur - två eller tre eller fyra…” (4:3). Med stöd i denna text och ett antal muntligt överförda traditioner menar de flesta att denna är en klar regel bortom tvekan.

Men andra muslimer hänvisar till den text som följer i direkt anslutning: ”men [begränsa er till] en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika…” (4:3). Och om man lägger till en vers till, ”Det är inte möjligt för er att ge era hustrur lika behandling i allt, hur uppriktigt ni än önskar det” (4:129), så blir det möjligt att dra slutsatsen att Koranen egentligen i praktiken förbjuder mångäktenskap.

Mellan dessa två ytterligheter finns naturligtvis åsikter om att de sistnämnda verserna endast begränsar mångäktenskapet till ett sällsynt tillåtet undantag, Mubah. Men, textanalyser i all ära, åtminstone det osäkra tolkningsläget borde uppmuntra muslimer att komplettera sin slutsatsdragning med en mer samhällsvetenskaplig analys.

Jag är ingen skriftlärd men som samhällsvetare har jag inte kunnat undgå att se hur inte bara utbredningen av polygami men också hur den praktiseras varierar mycket i den islamiska världen. Denna variation borde vara betydelsefull för vår förståelse av när och hur polygami kan fungera, eller inte fungera. Låt mig illustrera med två anekdoter från TV som alla har tillgång till.

I dokumentären ”Bröllopsfotografen” som handlar om beduiner i Israel är det uppenbart att de kvinnor vars liv följs av en reporter inte gillar mångäktenskap. Antingen utnyttjar män sin möjlighet att gifta sig med flera för nöjets skull eller så är deras handlande styrt av klanens och familjens traditioner. Kvinnorna i sin tur verkar inte ha någon praktisk möjlighet till skilsmässa som islam borde garantera dem. Kanske är det samhällsnormerna eller ekonomiska problem som hindrar dem från att skilja sig om mannen gifter sig med en annan.

I en annan dokumentär, vars namn jag inte längre minns, undrade reportern vad en afrikansk kvinna tyckte om att hennes man har en annan fru. Kvinnan svarade då lika undrande ”vem skulle jag annars prata med hemma på gården?”

Visserligen skulle någon kunna mena att hon var så hjärntvättad att hon inte visste om ett bättre liv. Men kanske där ligger nyckeln till svaret. Jag kan förstå månggifte under vissa omständigheter. För det första måste kvinnorna uppleva att de vill leva i polygami. Det händer sällan i samhällen där alternativa livsstilar erbjuds som normgivande eller där män har börjat missbruka polygami.

För det andra räcker det inte att islam garanterar en teoretisk möjlighet till skilsmässa. Samhällets normer och ekonomiska möjligheter ska också göra detta till en praktisk möjlighet så att ingen kvinna känner sig fast i ett oönskat förhållande.

Med tanke på hur arabsamhället såg ut före Mohammeds tid (ingen gräns på antalet fruar!) och hur Koranen har formulerat sig i frågan så ter det sig som att islam accepterade månggifte men begränsade dess omfattning till ”bara” fyra fruar för att minska risken för skadliga effekter. Men om samhället och dess normer gör det svårt för kvinnor att se denna institution som frivillig blir det svårt att se den som förenlig med islam.

Folk frågar ibland vad islam säger som om det fanns någon fast företeelse vid samma namn. Det mest naturliga svaret blir då att det som islam säger beror på hur vi har format vårt samhälle. Och även då har vi bara åsikter, ingen total visshet, om vad islam säger. Inte alla människor klara av osäkerhet då de flesta tror att religioner ska ge klara svar på alla stora och små frågor. Att acceptera osäkerhet ökar behovet av ansvarsfullt beteende och en varsam attityd när det gäller att utrycka sina åsikter.

Fundamentalister drömmer om en värld där det finns klara svar. Därför uttrycker de inte sina åsikter varsamt och är i värsta fall är redo att dö för att skapa sin utopi. Men det går inte att återskapa exakt samma samhällsförhållanden som rådde förut. Därför kan en läsning av Koraren utan att ta hänsyn till de rådande omständigheterna eller de islamiska samhällens långa historia urarta till en dystopi.

Mubarakregimen bakom bomdådet mot kyrkan?

2011-02-08T02:24:00.000-08:00

Ibland blir muslimer syndabockar för allt våld i världen. Då någon bombade en kyrka i Egypten vid nyår var det klart att världen trodde på Mubarakregimens förklaring att dådet planerades av extrema muslimer. Vem skulle mistänka att Mubarak och andra envåldshärskare har ett intresse att rättfärdiga sina diktaturer med att hänvisa till de problem och instabilitet som politisk islam skapar.

“Egypt's general prosecutor on Monday opened probe on former Interior Minister Habib el-Adly's reported role in the New Year's Eve bombing of al-Qiddissin Church in Alexandria in which 24 people were killed, an Egyptian lawyer told Al Arabiya.”

Vissa ledare verkar leva i symbios med våldsbejakande islamister. Bush den yngre försökte rättfärdiga kriget i Irak med ett terrorhot, som han själv till sist skapade efter att han mislyckats med att stabilisera Irak. Mubarak har i åratal rättfärdigat sitt hårdhänta styre med hotet från våldsbejakande islamister, men nu ser det ut att även han har bidragit till attackerna.

http://www.alarabiya.net/articles/2011/02/07/136723.html

USA vill offra egyptierna

2011-02-05T14:06:00.000-08:00

Barack Obamas särskilda sändebud sade att Mubarak borde få stanna i makten för att genomdriva förändringar i Egypten. Sunt förnuft talar emot att detta låter vettigt för vanliga egyptier som demonstrerar i Kairo.

Ett slut på massdemonstrationerna utan att Mubarak har lämnat sin envåldshärskarposition skulle vara rent av farligt för regimkritiska demonstranter. Om demonstranterna nu ger upp så kommer Mubarak att göra sitt yttersta för att se till att likadana protester inte kan återuppstå.

För många har deltagande i demonstrationer inneburit ett stort risktagande och man har gått med först när man verkligen trott att Mubarak kommer att falla. Vilken sund person vill bara irritera ett lejon och sedan vända ryggen till?

Det som USA kräver av vanliga egyptier är rentav självmordiskt. I dag finns det styrka i massorna. Polisen kan inte kontrollera allas id-handlingar eller misshandla alla på centraltorget i Kairo. Men så fort massprotesterna forsvinner och regimkritiker står ensamma är läget det motsatta, om Mubarak och hans hantlangare sitter kvar.

Detta innebär att inga argument om reformer från varken Mubarak eller Barack Obama kommer att beröra demonstranterna så länge lejonet inte har neutraliserats. De har en självbevarelsedrift som bådar inte gott för Mubaraks politiska framtid.

USA är naturligtvis oroligt för att läget i Egypten blir instabilt om Mubarak måste snabbt lämna scenen. Man är rädd för att Mubaraks fall skulle inspirera även andra arabpopulationer till att hastigt kasta ut sina diktatorer. Man är rädd för att Egypten inte skulle visa lika mycket välvilja mot Israel om det Muslimska Brödraskapet fick en del av makten.

Alla dessa rädslor innebär för Barack Obama att han är villig att offra de vanliga egyptierna i stabilitetens namn. Han vet att Mubarak har ett rationellt intresse att krossa dem, och kan göra det när massprotesterna upphör. Han hoppas bara att de inte inser detta förrän det är för sent.

Demokrati och billig bensin?

2011-01-27T16:19:00.000-08:00

Om vi har tur så kommer vi att bevittna hur protesterna i Egypten ska förstärkas i dag efter fredagsbönen och leda till sist till verkliga politiska förändringar. Regeringen var återhållsam i början då protesterna verkade sprida sig som ofrånkomliga svallvågor från Tunisien till flera andra arabländer. Låt människorna ventilera sin ilska och låt oss inte överreagera då världens ögon är på oss, tänkte man i Kairo. Men nu börjar de se ett riktigt hot mot Mubaraks styre. Polisen har börjat använda mer våld och bara några minuter sedan verkade internettrafiken i Egypten ha stängts.

För att blidka massorna startade Ghaddafis Libyen nyss en jättelik fond som syftar till att förse de fattiga med bostäder och subventionera maten. Egypten har inte lika stora oljeinkomster och har inte råd med liknande åtgärder. Egypten är istället beroende av pengaflöden från väst. Både de pengar som turisterna lämnar efter sig och de gåvor som USA skickar för att bedyra sin vänskap med Mubarak utgör en avgörande del av budjeten.

Problemet för Mubarak är nu att ökande protester kan hota turistnäringen och skatteintäkterna. Men om han slår ned protesterna för hårdhänt så kommer Barak Obama att vara under press att stänga av mjölkkranen pga. alltför uppenbara brott mot mänskliga rättigheter.

Förut kunde Mubarak’s företrädare rättfärdiga bristen på demokrati med en hänvisning till det nästan permanenta krigstillståndet med Israel. Mubarak fick ett liknade svepskäl 2001 då hotet från terrorister och radikal islam kunde rättfärdiga ett undantagstillstånd där tortyr och avsaknaden av politiska rättigheter var vardagsmat.

Skillnaden mellan Mubarak och hans företrädare är dock att krigen mot Israel kunde användas också som en orsak till varför landets ekonomi inte växte och de flesta fick leva i misär. Men kriget mot terrorism är inte en lika övertygande förklaring och därför har oron pyrt under ytan mer än tidigare.

USA har sagt att de anser att Mubarakregimen är stabil. Vad annat kan man säga till ett strategiskt viktigt land när man inte vet vad som kommer att hända? USA kommer inte att spela någon stor roll i händelseförloppet. Washington är för bunden till Mubarak för att vilja hjälpa proteströrelsen. Men man vill inte heller framstå som de antidemokratiska härskarnas skyddsängel. Diplomatisk försiktighet från amerikanarnas sida blir då bara ett finare ord för handlingsförlamning.

Händelserna i Tunisien är mindre skrämmande för USA då islamisterna inte har spelat en viktig roll där. Men i Egypten är det Muslimska Brödraskapet den enda oppositionskraft som överlevt regimens våldsamma politik. Däremot kan Muhammed alBaradei bli en stark sekulär faktor efter att ha i anlänt till Egypten igår.

Brödraskapet äger gräsrötterna och har en organisationen som kan mobiliseras på kort varsel. alBaradei har kanske inte en karismatisk personlighet men han är eftertraktad av många som en ny politisk kändis som kan bli en viktig frontfigur för protesterna.

Vem bryr sig om Tunisien blir en demokrati, tänker man i maktens korridorer. Men Egypten spelar i en annan liga, och omvälvande händelser där skulle skicka så kraftiga efterskalv genom Mellanöstern att inget skulle vara sig likt längre. Och det viktigaste är då oron över vem som skulle kunna garantera stadiga leveranser av olja och bensin till våra bensinstationer. Har vi tur så forsätter oljan att flöda till rimlig peng. Har vi tur så blir flera länder i Mellanöstern demokratier. Och har vi ännu mer tur så kan man även kombinera demokratisering och billig bensin. Vi vill ju ha båda.

Var finns de folkkära muslimerna?

2010-12-17T05:23:00.001-08:00

Terrordådet i Stockholm har väckt starka känslor. Ulf Nilson skriver att islam hotar att ta över Sverige med dess värderingar: ”Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig”.

Andreas Carlgren skriver i sin tur en intressant artikel där han hänvisar till Koranen för att visa att islam inte är en våldsbejakande religion. Han menar att Sverige har slagit vakt om yttrandefriheten men svenskarnas okunnighet om islam ger dem inte förmågan att ”avslöja Lars Vilks förlöjligande av Muhammed som ett led i en kolonialistisk, rasistisk tradition”.

Jag tror inte att det finns mycket oväntat med den här debatten där många känner sig hotade av nya människor som flyttad in. Inte för länge sedan fanns det kraftiga protester i Papua Nya Guinea då många tyckte att de kineser som bor där hotar landets kultur.

Om av någon anledning europeiska kristna eller ateister, t.ex. svenskar, hade behövt emigrera i stora mängder till muslimska länder så skulle samma debatt och problem ha uppstått även där. Det verkar vara vanligt att alla kraftiga och spridande kulturer som den västerländska och på vissa ställen även den kinesiska betraktas som ett hot.

Därför känns alla dessa klagomål om islam som ett hot mot Sverige som rätt banala uttryck för beklagliga universella tendenser. Det är också glädjande att några svenskar har tagit upp kampen för att försvara muslimer. Men kampen om islam ska föras främst inom islam eftersom Carlgrens korantolkningar kan bli ointressanta för muslimerna då han inte är muslim.

Om det handlar an universella tendenser, finns det då någon utväg? Man kan skriva hur mycket om integrationspolitik som helst men jag tror att ett sätt att bli av med problemet skulle vara att en eller flera muslimer blir folkkära i Sverige. Oftast är det artister och idrottsmän som lättast blir folkkära.

När det gäller muslimer i Sverige så är det knappast någon som har kommit i närheten av Mohammed Alis status i USA. Och det faktum att han status i USA inte verkar ha hjälpt de amerikanska muslimerna låter inte lovande. Kanske är problemet inte muslimerna utan en blandning av etnicitet och religion. Mohammed Ali ser inte ut som den genomsnittlige muslimen. D.v.s. Sverige behöver en folkkär arabmuslim då det onda i islam ofta hänger ihop med bilden av den onda araben.

Även om man är rädd för att muslimer ska spränga sig på bussen eller tåget så är det arabansikten som man letar efter i praktiken när man stiger på. Det finns en tragikomisk anekdot för att bevisa poängen: när ett antal kristna araber hade samlats för att delta i protesterna mot bygget av en moské i New York, vände sig några ”vita” demonstranter mot dessa kristna araber i tron att de är muslimer. Till sist fick de räddas av polisen.

Vad har Sverige då att erbjuda när det gäller folkkära muslimer? Mustafa Mohamed har valts till årets svenska löpare och redan fått ett svenskt smeknamn ”Musse”. Darin kom långt i Idol och har en lovande karriär inom musikindustrin. ”Tyvärr” är de inte araber och tyvärr kopplar man inte ihop dem med muslimer. Men det är en bra början.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/15/okunnig-kulturelit-avsl-jar-inte-rasismen-mot-muslimer

http://www.expressen.se/kronikorer/ulfnilson/1.2253836/ulf-nilson-ingen-risk-att-de-militanta-muslimerna-lyckas-i-sin-avsikt

http://www.vk.se/Article.jsp?article=27910

Omyndiga muslimer eller vem ska föra deras talan?

2010-12-16T00:11:00.000-08:00

Broderskapsrörelsens ledare Peter Weiderud skriver i Expressen att det svenska samhället inte tagit tillräckligt avstånd från Lars Vilks karikatyrer. Och det har han rätt i. Det har säkert varit många som, trots sitt försvar av yttrandefriheten, innerst inne känt att det som Vilks höll på med inte är rätt enligt några moraliska standarder.

Som Weiderud skriver så finns det i många andra samhällen ingen förståelse för att folk förolämpar religioner och religionsutövare i frihetens namn. Det beror inte bara på att dessa samhällen ofta är styrda av gamla normer om rätt och fel som härstammar från religioner. Många av dessa samhällen är dessutom medvetna om att sådana förolämpningar kan utmynna i allvarliga samhällskonflikter då de band som håller samhällsgrupperna samman ofta är sköra.

Till exempel i Irak och Libanon är det sunt förnuft att inte bråka med och förolämpa människor som tillhör andra religioner eller etniciteter. Bara de som vill att landet och demokratin ska kollapsa håller på med sådant. I Sverige tar man samhällsfreden allt för givet och man har blivit bortskämd då man kan göra alltför många saker som påverkar andra människor negativt om man bara hänvisar till individens frihet.

Det är inget fel med friheten. Även muslimer tror på friheten då det står klart och tydligt i Koranen att det inte finns något tvång i religionen. Men friheten måste kopplas ihop med ansvar. Problemet med det svenska samhället är att både barn och även vuxna lär sig numera att i mindre utsträckning ta ansvar för sina handlingar.

Dennis Töllborg, professor i juridik, skriver i sin bok ”Bli inte blåst!” att det har skett en allvarlig värdeförändring i det svenska samhället då man inte längre anses behöva ta ansvar för ens gärningar:

”Det är en inställning till andra människor, och till personligt ansvar, som eroderar de sociala normer som håller oss samman. Normen att man ska ta hänsyn till andra och ta ansvar för vad man nu en gång ställer till med – att helt enkelt sätta andra framför sig – har ersatts…” (s. 3-4).

Om det bara handlade om individens eget liv så skulle det inte spela så stor roll. Från ett liberalt perspektiv spelar det kanske inte så stor roll vad man har för moralsyn, men även liberaler borde bry sig om att samhället håller ihop och är ett trevligt ställe att bo i för oss alla.

Jag menar inte risken för att drabbas av våldsdåd och terrorism ska nu plötsligt få oss att bry oss mindre om individens friheter. Men det är extremt viktigt att bry sig om att man har ett fungerande samhälle där alla känner sig delaktiga och uppskattade. Problemet är att många muslimer kände sig mobbade inte bara av Vilks men även också av de svenskar som inte verkade visa någon förståelse för deras känslor. När friheten blir skadligt för samhällets sammanhållning, har den som princip mindre värde.

Det finns dock en punkt där jag gärna tar avstånd från vad Weiderud skriver. Han menar att förmodligen har en stor majoritet av muslimer känt sig kränkta. Det låter som en överdrift då inte alla muslimer orkar bry sig om vad Vilks ritar. De flesta skulle inte ens ha fått veta om publiceringen eller reagerat om inte några högljudda muslimer börjat klaga och argumentera att något måste göras. Det finns muslimer som är aktiva i sådana frågor och en majoritet som är mindre aktiv. De som är aktiva försöker att mobilisera majoriteten genom att argumentera för dem och det svenska samhället att något så hemskt har hänt att man ska kontinuerligt uppmärksamma Vilks.

Visserligen var publiceringen av karikatyrerna en dålig sak och visar på de inblandades låga moralsyn. Men många muslimer skulle aldrig ha brytt sig om det som hände om inte de mer aktiva hade högljutt sagt att något måste göras. Det som var bra med deras klagan var att visa på hur lågt det svenska samhället har sjunkit moraliskt, men nackdelen blev att många muslimer började känna att de måste känna sig kränkta.

Det bästa skulle varit att ingen hade publicerat karikatyrerna. Det näst bästa skulle varit att ingen ens hade pratat eller skrivit om dem. Nu antyder Weiderud att majoriteten av svenska muslimer är en folkgrupp som inte kan försvara sig mot resten av det grymma liberala samhället där yttrandefriheten ibland ställer till med problem som andra svenskar kan handskas med. Problemet är att man då nästintill omyndigförklarar de svenska muslimerna. Majoriteten av muslimerna hamnar då i kläm mellan de mer aktiva muslimerna och det svenska samhället. Den ena ställe krav på att agera och den andra säger att de inte kan agera korrekt när de väl agera.

Istället borde man, efter att ha ställt större moraliska krav på det svenska samhället, också ställa större krav på muslimerna. I många muslimska sammanhang är det nämligen de strängare rösterna och tolkningarna som får mest utrymme. Och det är ingen positiv utveckling. Om svenskarna ska lära sig att det inte är ok att skada andra och splittra samhället genom onödiga smädelser, ska muslimerna också lära sig att höja sin röst mot dem som vill diktera för andra hur de ska tänka och agera.

I många sociala sammanhang har säkert en del ”vanliga” muslimer stött på ett stort antal konstiga idéer och tankar som inte borde se dagens ljus. I sin passivitet och foglighet hindrar dessa mainstream muslimer islam från att bli en positiv kraft i det svenska samhället pga. att man låter de radikala och klagande krafterna härja för fritt. Resultatet är att muslimerna som en grupp omyndigförklaras som om de kom från en främmande planet utan möjlighet att kunna visa vägen för resten av Sverige. Om islam som religion ska spela en positiv och konstruktiv roll i Sverige är det dags för majoriteten av muslimerna att föra sin egen talan.

Vem är den känslomässiga terroristen?

2010-12-13T01:34:00.001-08:00

Jag skrev i mitt förra inlägg om ”den känslomässiga terroristen”. Vem är han och varför vill han (eller hon) ta till våld mot civila? Det är svårt att uttala sig om gårdagens gärningsman. Vad vi vet om honom är att hans far är halv kurd, halv arab från Irak, om modern kommer från Chechenien. Fadern var med i Saddam Husseins Baath-parti och därmed fick han förmodligen ingen religiös uppväxt i stil med många talibaner i Pakistan.

Men, som jag skrev igår, så är det samtidigt utmärkande att den nya generationen terrorister kan radikaliseras snabbt oavsett tidigare sociala, religiösa eller ideologiska status. Huvudfaktorn är att de utsätts för en känslomässigt tilltalande världsbild av en duktig demagog.

Även om terroristorganisationernas ledare kan ha upprättandet av en islamisk stat som sin drivkraft, är många av de snabbradikaliserade mer känslomässigt beroende av något annat.

De flesta muslimerna anser att speciellt USA och Israel inte har behandlat den islamiska världen väl då Palestina fortfarande är ockuperat och man stödjer diktaturer i Mellanöstern. Men detta räcker inte till att skapa en terrorist. Däremot är situationen allvarlig om en person som söker mening i sin tillvaro och är lättpåverkad blir övertygad om att det är hans eller hennes uppgift och plikt att hämnas alla orättvisor med mera våld.

Den känslomässiga terroristen är inte en klassisk vänsterterrorist som är ideologiskt styrd och aktivt försöker att skapa en ny världsordning. Även vänsterterrorister kan drivas att döda för att hämnas sina döda kamrater, men för den känslomässige terroristen är hämnd huvudverksamheten. Han vill hämnas alla de döda som västvärldens militära inblandning i muslimska länder har orsakat. Hon vill upprätta profetens och islams ära då någon skymfar den i en karikatyr.

Det hela påminner mer om klantänkande från en annan tidsålder än religion. De flesta har förhoppningsvis redan lärt sig att hedersmord inte har något med traditionell islam att göra, att man hänvisar till religion som en dålig ursäkt för mordiskt beteende. Men för att bättre bekämpa den känslomässiga terroristen måste samma insikt styra även vår förståelse av den muslimske terroristen.

Han är muslim men drivs inte längre av traditionella religiösa värderingar, inte heller av vanlig rational choice logik. Men just på grund av att det är ära och hämnd som han har i kikaren så måste motåtgärderna bli likadana. Äran och hämnden måste ersättas med mer positiva och konstruktiva känslor.

Problemet är att man förstår hur hedersmördare fungerar, och man satsar på att locka unga människor tillbaka från organiserad brottslighet genom att erbjuda bra argument och en mer positiv världsbild i gengäld. Men idag förstår inte samhället tillräckligt bra den radikaliseringsprocess som några muslimer utsätts för på internet eller i samtal med effektiva demagoger. Inte eller har samhället satsat på att ersätta demagogernas argument med en alternativ världsbild.

Det är lätt för Reinfeld att säga att man ska lita på demokratin och det är lockande från ett liberalt perspektiv att anta att det allmänna inte ska blanda sig i religiösa angelegenheter – om någon radikaliseras så är det SÄPOs uppgift att ta hand om det. Med det löser inte grundproblemet.

Det bästa sättet att hindra terrorattacker i Sverige är att satsa på de ”vanliga” muslimerna. De kanske inte har samma ork och tid för att propagera en mer konstruktiv världsbild som skulle ersätta de mordiska demagogernas destruktivare alternativ. Och det räcker inte med ett par imamer som bryr sig och nämner i fredagspredikan att terrorism är av ondo. Det krävs mer omfattande satsningar och projekt.

Staten och kommunerna ska inte känna sig blyga. Islam och muslimerna är en del av Sverige och kan inte lämnas ensamma för att bekämpa radikal islam utan tillräckliga resurser. Risken finns att ”den känslomässige terroristen” annars får övertaget.

Den svenska upplagan av känslomässiga terrorister

2010-12-12T14:30:00.000-08:00

Terrorismen har kommit till Sverige. Det verkar kanske litet överdrivet att säga så då gärningsmannen enbart lyckades döda sig själv. Men attentatet var egentligen den perfekta attacken om man ska följa de klassiska manualerna: maximera mängden skräck i förhållande till antalet döda, agera rationellt genom att överväga om skadan av att förlora stöd i allmänhetens ögon är mindre än den förväntade nyttan av att skada civila. T.ex. PLO kalkylerade tidigare att den förväntade nyttan av att dra allmänhetens uppmärksamhet till palestiniernas predikament var värd den möjliga skadan.

De senaste åren har vissa analytiker menat att den nya typen av terrorism avviker från denna bild av mer restriktiv våldsanvändning och är mer spektakulär i och med att den söker att maximera antalet döda. Och på sätt passar även dagens gärningsman in i bilden eftersom så kunde ha blivit fallet om det tekniska hade fungerat bättre.

Han tillhör uppenbarligen generation 2001 som agerar mer känslomässigt än kalkylerande. För dem är en någorlunda realistisk målsättning mindre viktig än att sträva efter att rätta till det som man ser som världens orättvisor. Även vissa tolkningar av islamisk jihad bidrar till det hela genom att anbefalla krigsföring även när det inte finns någon chans att lyckas.

Men sorligt nog har terroristernas förståelse av den legitima defensiva krigsföringen blivit synnerligen skev. Det beror antagligen just på att de agerar mer känslomässigt än rationellt kalkylerande. Varken målsättningarna eller metoderna är realistiska. Det hela avspeglas i den mycket kortare radikaliseringsprocessen som utmärker generation 2001.

Om många tidigare terrorister så att säga ”mognade” sakta och därmed var mer ”medvetna” om sina gärningar och kunde även lättare upptäckas av myndigheterna, så radikaliseras de nya gärningsmännen mycket snabbare. Inom ett halvår kan en helt till synes vanlig människa irra runt med sprängmedel runt midjan. Det enda som krävs är en olycklig blandning av personlighet, yttre omständigheter och ideologisk påverkan.

Terroristerna har funnits här länge. Men det som börjar utmärka den nya generationen terrorister eller dess hejaklack är att de är numera ofta uppvuxna i Sverige. Antagligen hade även dagens gärningsman flyttat till Sverige som bara tioåring. Därför är terroristerna inget yttre hot. Bara terrorismen som ideologi är en importvara. Men även den håller på att bli mer och mer en inhemsk produkt då dess demagoger håller på att finslipa sin argumentation och sitt sätt att rekrytera för de svenska förhållandena.

Erfarenheterna visar att det inte finns någon typisk gärningsmannaprofil vad gäller etnicitet, ålder eller utbildningsnivå. Det är lätt att känslomässigt påstå att det är muslimerna i allmänhet som är problemet. Men i verkligheten är det bara de svenska muslimerna som kan förhindra eller markant minska risken för att det blir alvarligare attacker i framtiden. Bara de, inte SÄPO, besitter den nödvändiga kunskapen och verktygen för uppgiften. Frågan är bara om deras insikter i radikaliseringsprocesser någonsin kommer att förvandlas till konkreta verktyg. Och det i sin tur beror på om Sverige vill gå den amerikanska vägen och satsa allt på att skapa en säkerhetsstat eller att satsa mer på svenskarna, dvs. även muslimerna.

Integrera polisen tillbaka till det svenska samhället!

2010-11-10T14:44:00.000-08:00

De senaste dagarnas händelser slår en med häpnad. Det såg ut som att det brutala gripandet av en muslim som inte ens var misstänkt för terrorbrott var bara en engångshändelse. Det såg ut som att hela incidenten kunde skyllas på en polischefs förutfattade meningar om att alla muslimer som ska hämtas in, även om det bara handlade om förhör, måste vara terrorister.

Men verkligheten ser nu bistrare ut. När polisen skulle hämta in en av de män som inte längre är misstänkta för något brott blev sidoeffekten av ivrigt polisarbete att åtta andra muslimer, som bara råkade befinna sig i Gårdstensmoskén, låstes in. De tvingades, utan information, att vänta i närmare tre timmar på att bli släppta av polisen.

Det hela visar tecken på en annalkande trend hos polisen: i sin iver att skydda det svenska folket blundar man för sina förutfattade meningar om vilken folkgrupp som utgör det största hotet. Men priset är att denna folkgrupp inte längre verkar ha samma rättigheter som resten av befolkningen.

Ahmed Al-Mofty från Islamiska informationsförening säger till GP att ”Vi riktade skarp kritik mot deras arbete i hela det här ärendet. Dels när det gällde hur män, kvinnor och barn behandlades i sina hem, dels hur våra medlemmar hanterades i moskén, dels att man inte respekterade vår bönelokal. Så hade poliserna säkert inte uppfört sig om de klivit in i en kyrka eller synagoga.”

Det är bra att polisen tar sitt uppdrag seriöst men deras uppförande börjar likna för mycket en dålig Hollywoodfilm. Och om man väljer att beträda den olyckliga väg som George W. Bush har stakat ut blir resultatet inte bara ökade trakasserier mot en grupp medborgare. Det mest akuta problemet är nämligen att i muslimtäta områden har polisinsatsen inneburit raserat förtroende och ytterligare distans till medborgare.

Det stora integrationsproblemet är då inte längre att okunniga invandrare måste upplysas om vilka normer som gäller i Sverige, ty polisen verkar vara i ett större behov av att läxas upp om medborgerliga rättigheter och diskriminering. Framtidens stora uppgift blir då att polisen måste integreras tillbaka till det svenska samhället.

Orealistiska krig på köpet på McDonald's

2010-11-03T07:15:00.000-07:00

Nu har man nått blocköverskridande enighet om när man planerar att avveckla den svenska militärstyrkan i Afghanistan. I tidningar kan man nu också, till sist, läsa att den militära närvaron inte alltid är bra för t.ex. kvinnornas ställning eller skolornas säkerhet i landet. Hjälporganisationer vill helt enkelt inte vara förknippade med militären av säkerhetsskäl.

Förhandlingar med Talibanerna och en varaktig fred där alla aktörer är med är en bättre garant för säkerhet, stabilitet, och även för kvinnornas ställning än ett till synes evigt krigstillstånd. Det skulle inte innebära att kvinnornas ställning blir lika bra som i Sverige, men jämfört med krigets fasor framstår även kompromisser med Talibanerna som en dans på rosor.

Det är synnerligen märkligt att USA verkligen trodde att man kunde skapa ordning i Afghanistan genom att eliminera Talibanerna. Det är nästan lika befängt som att säga att man kan skapa ordning i Palestina eller Libanon genom att bli av med Hamas och Hizbollah. Man får anta att en del av förklaringen ligger i att George W. Bush använde en så kraftig retorik om ondskans axelmakter och projicerade en så svartvit ”vi” mot ”dem” världsbild. Den amerikanska ledningen var helt enkelt tvungen att anta att en stor social aktör kan elimineras militärt om man av normativa skäl inte kan ha några förhandlingskontakter med den.

Det som är ännu intressantare är att Sverige har gått med i detta USA-ledda projekt som har sin grund i militära resonemang härledda från George W. Bush världsbild. Det är nog globaliseringens ”dark side of the moon”. Om det var bara Big Macs som spred sig världen över och till Sverige skulle världen vara en bättre plats, om man gillar snabbmat. Men nu får vi även orealistiska krig på köpet.

Skicka svenska trupper även till Tjetjenien?

2010-10-20T14:40:00.000-07:00

En stor del av det så kallade kriget mot terrorism handlar om att kontrollera territorium, att eliminera de icke-önskvärda styrkorna i ett område där de slagit rot. Men Dagens Nyheter hade inga bra nyheter att berätta om detta krig idag. I Tjetjenien är ”rebellerna inte krossade”. I Afghanistan för man ”krig i kvicksand”.

Både Ryssland och NATO har varit medvetna om svårigheterna med att utplåna fienden i sina respektive krigshärvor. Intressant nog har man valt två helt olika strategier i Tjetjenien och Afghanistan. I Tjetjenien anlitade Ryssland en lokal krigsherre för att göra det smutsiga jobbet åt Moskva. I Afghanistan har USA och andra länder som Sverige själv tagit på sig det konkreta ansvaret för att ”rena” territoriet.

De olika strategierna har dock stött på likadana problem. I båda fallen har man misslyckats med att kontrollera territorium. Den grundläggande orsaken är densamma i både Tjetjenien och Afghanistan: man har inte haft tillräckligt med trupper för att ta över hela territoriet.

Det beror inte bara på att de båda länderna består till en stor del av svårtillgängliga bergstrakter. Problemet ligger djupare än så. Både Ryssland och NATO har misslyckats med att vinna lokalbefolkningen till sin sida. Det borde inte ha kommit som någon överraskning för Moskva då man anlitade en grym lokal krigsherre som sin hantlangare. Men NATO och Sverige ser fortfarande häpna ut.

Björn-Åke Törnblom, säkerhetsansvarig för Svenska Afghanistankommitén, menar i DN att ”de utländska trupperna gör så många misstag vid sina räder” vilket gör folk förbannade. Dessutom litar inte befolkningen tillräckligt på den korrupta centralregeringen. Den enda aktören som finns då kvar är Talibaner. De är inte heller skuldfria i de vanliga människornas ögon, men de har åtminståne lyckats med att kontrollera territorium och står därmed för stabilitet i vissa regioner.

Medan NATOs trupper vägrar att ha permanent närvaro i Talibanstyrda provinser som Wardak, präglas den militära strategin på många andra hålla av något slags ”hit and run” filosofi. Om NATO och centralregeringen hade befolkningens fulla förtroende skulle det räcka med att ha utspridda utposter för att kontrollera territorium. Men i dagsläge förlorar man ofta igen vid skymningen alla de landvinningar som man gjort i dagsljus. Eftersom man inte har tillräckligt med trupper för att lämna dem i nyvunna områden måste man upprepa samma farliga procedur igen när man kommer tillbaka idagsljus.

Det stora problemet är då att människorna i Europa och Nordamerika felaktligt tror att de utländska trupperna redan kontrollerar territoriet i Afghanistan och att deras största uppgift är då att skydda de civila insatserna. Medan i verkligheten är huvudaktiviteten en till synes katt och råtta lek eftersom man inte har tillräckligt med trupper för att kontrollera territorium.

Även om en Talibanrörelse dök upp i Sverige skulle den svenska militären inte behöva har en permanent närvaro i varje liten svensk by och vägkorsning. Befolkningens förtroende för militären och centralregeringen skulle ersätta behovet av att ha en miljon soldater till hands. Sådan lyx finns inte i Afghanistan idag. Det kanske inte beror på de svenska soldaterna, men för Afghanerna spelar det ingen roll vem som har orsakat problemet.

När man planerar att invadera ett land, hur bra ens intentioner än är, tänker man sälla mycket på hur ens militärer och den nya regeringen som man stödjer kommer att uppfattas av lokalbefolkningen. När Sverige bestämde sig för att blanda sig i gjorde man antagligen inte en tillräckligt grundlig analys av hur de amerikanska trupperna agerar i landet och vilken centralregering Washington hade tillsatt. Det är tur att Moskva inte har bett Sverige att skicka ”fredsbevarande” soldater till Tjetjenien. I brist på bra analyser om den lokala situationen kunde Sverige kanske tackat ja och godtroget befinna sig i samma kvicksand även där.

Bikinis eller burka?

2010-10-17T14:01:00.000-07:00

Muslimska kvinnor är på frammarsch, på väg mot arenor de aldrig tidigare besökt. Men de färdas på väldigt olika sätt. Årets Miss USA, Rima Fakih, är på väg till berömmelse med hjälp av bikinis, medan afghanska boxare kommer att sikta på sina OS-motståndarna bakom en hijab. Traditionella muslimer anser naturligtvis att båda fallen är förbjudna. Det vet ju alla, men det som är mer intressant är många icke-muslimers reaktioner.

Många verkar instinktivt tycka att det är bra att muslimska kvinnor till sist blir som andra ”vanliga” kvinnor, och det yttersta provet på detta är att de ska klä sig och visa upp sig som ”vanliga” kvinnor, dvs. i bikinis. De afghanska boxarna i sin tur väcker blandade känslor då de söker befrielse utan att göra det på de icke-muslimska kvinnornas villkor.

En del muslimska kvinnor väljer att täcka sitt hår, andra gör det inte. Problemet är att bilden av den muslimska kvinnan fortfarande lider av de exotiska synsätt som skapades speciellt under kolonialismens tidålder: muslimer blev västvärldens spegelbild, den andre. Som en spegelbild behöver den muslimska kvinnan en total omvandling för att nå den absoluta friheten.

Därmed hamnar de stackars afghanska boxarna i kläm mellan traditionella muslimer och icke-muslimer. Miss USA blir helt integrerad i västvärlden men priset blir att hon tappar sin muslimska identitet inte bara i traditionella muslimers utan också i icke-muslimers ögon. Afghanska boxare i sin tur hamnar i korselden då de inte behagar någon.

Men å andra sidan skapar de afghanska boxarna en bättre grund för den muslimska kvinnans förnyelse. Det beror inte bara på att boxning är en mer ädel aktivitet än skönhetstävlingar. Det viktigaste är de gör sitt bästa för att balansera mellan flera världar i sitt sökande efter sin egen väg. De kan inte anklagas för att ha underkastat sig Talibanerna eller prostituerat sig inför Hollywood. Man får bara hoppas att de hittar sin egen väg mitt ibland världens iver att bestämma var deras rättmätiga plats är, dvs. i bikinis eller i burka/niqab.

Mer kristendom eller liberalism?

2010-10-11T13:31:00.000-07:00

Regeringen körde över Skolverkets förslag att jämställa de stora världsreligionerna i grundskolans kursplan. Björklund rättfärdigar sitt agerande med att konstatera att kristendomen har varit den totalt dominerande religionen i vårt land och starkt påverkat vårt levnadssätt.

Argumentet låter konstigt i en liberaldemokrati där staten inte ska ta ställning i religionsfrågor, inte propagera för eller särbehandla någon religion. Om kristendomen har varit en så viktig del av den svenska historian som Björklund säger så kan man istället undervisa extra timmar om den under historielektionerna. Och om den fortfarande är en viktig del av det svenska samhället som Björklund resonerar så kan man undervisa extra timmar om dess samhällsbetydelse i samhällskunskap.

Antingen är Björklund låtsasliberal eller så har han gett efter för kristendemokraternas och sverigedemokraterna förtryckningar. Från ett liberalt perspektiv är det svårt att förklara hans agerande.

Allt snack om att värna den liberala demokratin och dess värderingar då man ville skydda Lars Vilks konstnärliga rättigheter tycks nu tappa sin trovärdighet. Den svenska liberala demokratin verkar idag handla mer om friheten att uttrycka vilka åsikter som helst. Det är inget fel med friheter om man inte skadar andra, men jämlikheten och opartiskheten försvann någonstans på vägen.

Strider ger inget ökat terrorhot mot Sverige?

2010-10-07T12:39:00.000-07:00

Svenska trupper har allt oftare hamnat i strid i Afghanistan. Säpo i sin tur befarar att terrorhotet har ökat i Sverige. Den stora frågan är då naturligtvis om det finns något samband. Magnus Norell från Totalförsvarets Forskningsanstalt menar i Expressen att de nya striderna inte påverkar säkerhetsläget i Sverige. I och för sig har han rätt. Säkerhetsläget har inte förändrats nämnvärt. Frågan är bara vilket säkerhetsläge vi har befunnit oss i hittills.

Enligt Norell är Sverige bara ”en av en mängd olika utländska ockupanter”. Detta är kanske menat som en tröst eller bevis för att det inte finns mycket att oroa sig för. Men det går inte att gömma sig i mängden. Hotbilden mot alla stater som deltar i striderna i Afghanistan har varit konstant hög. Om det inte har hela tiden funnits konkreta eller framskridna planer på att attackera t.ex. Sverige så har stämningen bland radikala muslimer knappast varit positiv heller.

Man ska inte bedra sig och hoppas att Sverige fortfarande kan betraktas som en neutral stat i alla kretsar då man deltar i krigshandlingar utomlands. Jag frågade en Irakisk imam om sambandet mellan Sveriges militära engagemang i Afghanistan och hotbilden i Sverige. Fritt översatt var svaret att man inte ska tro att glassen inte smälter om man ställer den i solen.

Kanske har hotbilden inte ökat på grund av de nya striderna, men det är ingen tröst om säkerhetsläget har varit på en svag grund från början.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2164679/strider-ger-inget-okat-terrorhot-mot-sverige

War and cost-efficiency

2010-10-06T06:00:00.001-07:00

There are at least two ways of looking at the rationality of warfare: success rate and the price paid for success. In the past, warfare could often be expected to be a successful policy option. During the era between Napoleon and WWI about 80% of the wars were won by the aggressor. Yet from WWI to the end of the Cold War the figure dropped dramatically to about 40%.

History has shown that it is impossible to precisely predict future developments as the visions of the future and the practical realities of military operations seldom match. However, there is nothing that would indicate that warfare is becoming a more rational policy option in terms of the expected rate of victory.

Moreover, the price paid for victory is often more important than victory itself when the offensive and defensive options are weighed. We can calculate a simple measure of cost efficiency by dividing military performance by its cost. It is striking how good radical islamists like the Taliban are at this.

Radical islamists are often content with mediocre performance and achieve results without spending a fortune. They are content with modest military performance because of their reliance on divine guidance and destiny. And they save a lot of money by relying on the zeal of religiously motivated fighters rather than on high-tech weapons system.

The US in turn is and cannot be content with mediocre performance. Nationalistic sentiments notwithstanding, the level of zeal is not high enough to motivate the soldiers and the home front as much as religious sentiments if there are few battlefield victories and casualties amount. In addition, liberal democracies with voters interested in social stability and economic growth have no interest in enduring conflicts. Therefore the US cannot save a penny when planning and fighting its wars.

Where does this leave us? Successfully preparing for a modern war is more costly than a leader like Pericles holding an inspiring speech in ancient Athens and then ordering swords from a local smith. During the cold war, technological developments were meant to make it easier to beat the enemy while in reality they only made military technology and wars more expensive. The logical consequence is that the size of the US sphere of military interest should be shrinking because of the risk of hegemonic overreach.

The ever developing military technology does not always make it easier to win wars with smaller armies but calls for more troops when facing another modern army. And when facing a smaller irregular or hybrid enemy, more of the high-tech weapons systems are needed for victory. Either way, we have to as ourselves, how far does the US want to and need to reach militarily to create security and who will pay for it?

War on terror just about to begin?

2010-10-01T02:54:00.000-07:00

Since the early 1990s, the world has seen an upsurge of religiously inspired terrorism. It is easy to see that the number of casualties has increased as compared to the previous time periods. Modern terrorism has indeed become spectacular and more indiscriminate. In the course of the so called war on terrorism, however, some misunderstandings have emerged especially about the large number of casualties. This not only makes it harder for the public to assess government policies but also, in the worst case scenario, affects the policy outcomes.

First and foremost, understanding modern terrorism is difficult if it is believed that religious terrorism is merely a Muslim phenomenon. Despite what many think is obvious, it would be a vain effort to look for a strong causal link between Islam or any major religion and indiscriminate killing of civilians. Terrorists are, however, for the most part not lunatics. They can use many different legitimizing ideologies but their activities can always best be understood and contained by trying to understand the rationale behind their actions.

The key to understanding the reasons for the increasing number of casualties is to analyze the audience that the terrorists address with their lethal activities. The reason that, for example, the IRA has been unwilling to inflict large civilian casualties is not that they are Catholic Christians or that they lack the military capacity. Instead, the IRA’s constraint has depended on the need not to alienate its core constituency. Terrorist groups need a community that gives them legitimacy and enough recruits.

Unlike the IRA, however, Al-Qaida correctly believes that there are enough relatively deprived and disaffected Muslims who accept the Al-Qaida narrative of the legitimacy of their cause and the roots of the Muslim world’s problems. While the majority do not support their tactics, there is large enough minority that will not be deterred by the killing of many civilians.

If there were no constraints, most terrorist groups would strive for maximum casualties because it can have the greatest political effect. What is special about the era that began in the early 1990s is that Muslim terrorists are the first group to function without strong audience constraints and with the capacity to inflict mass casualties.

The best anti-terrorism policy is then to introduce audience costs and to reduce the terrorist groups’ capacity. Preventing the spread of WMDs is a move in the right direction to reduce the capacity, but audience costs have not been a great concern, apart from the amusing media campaigns to improve the US image in the Middle East.

If improving disaffect individuals’ living conditions in Muslim countries is also deemed an unrealistic policy goal, the remaining strategy to create audience costs would be to support more peaceful interpretations of Islam. Whether it is feasible or not is still unclear as there are no large scale precedents to follow. Attacking and containing the enemy will, however, not produce the desired policy outcome if no positive alternative is offered to the wider audience that the terrorists depend on for recruits and support. Armies have never been very good at this. Now that the US goal is to dramatically reduce its military presence in Iraq and Afghanistan, the decisive fight against terrorism is just about to begin.

Oidipus i USA?

2010-09-10T01:31:00.000-07:00

Winston Churchill sägs ha sagt att det bästa argumentet mot demokrati är ett femminuters samtal med en genomsnittlig röstberättigad person. När man idag ser på konflikten om moskébygget i New York blir man lätt desillusionerad i frågan om hur demokratier skulle bidra till ett mer rationellt liv och leverne.

Demonstranter, bloggare, och offentliga personer uttalar sig mot att amerikanska muslimer ska få bygga ett kulturcentrum med en bönelokal nära Ground Zero där också många oskyldiga muslimer dog 2011. Även en av de första brandmännen på plats var muslim. Det tragikomiska är att den kristna pastor som blivit berömd för att vilja bränna koraner på bål sade att han skulle avstå ifall moskébygget skulle läggas på is.

Vi ser ofta antika Grekland som vår rationella och demokratiska civilisations vagga. Men redan grekiska tragedier visade en bild av ett samhälle där demokratins brister och livets irrationalitet var uppenbara. I Euripides Hekuba är atenarna starka förespråkare för att en oskyldig ung kvinna ska offras till Akilles minne. Och i Sofokles Oidipus tror sig huvudpersonen ha allt under kontroll tills han inser att han har dödat sin far och gift sig med sin mor.

Inte ens de filosofer som vi ser som grundvalar för det rationella och vetenskapliga avviker från bilden. Varken Aristoteles eller Platon förordade folkets obegränsade makt då de var rädda för att ”pöbelns” styre skulle urarta. Socrates som ställde folket inför svåra moraliska och rationella dilemma med sina besvärliga frågor tolererades bara när det gick bra för Aten. Då tiderna blev mer oroliga avrättades han ”demokratiskt” av en stor jurydomstol som trodde sig vara moralens väktare.

Muslimerna i USA känner sig idag utsatta och hårt pressade för att några galningar lyckades kraschlanda mitt i New York 2001. Av någon anledning verkar väldigt många medborgare i världens största demokrati nu tro att det är de amerikanska muslimerna som ska betala för detta.

Demokrati må vara det bästa vi har. I ett annat sammanhang sade Churchill att har tror på demokrati eftersom den frigör alla människors energi. Men problemet är att dessa energier ibland riktas åt destruktiva håll. Atenarna ångrade sig efteråt att de hade dömt Socrates till döden och förhoppningsvis lärde sig något.

Hoppas att amerikaner inte hinner skada sitt samhälle för mycket, döda sina förfäders dröm om frihet och våldta den ödmjukhet och förståelse för annorlunda människor som demokratier bygger på, och inte blir som Oidipus som till sist stack ut sina egna ögon. Våra största fiender är inte alltid de människor som är annorlunda utan oss själva.

2010-08-14T16:17:00.000-07:00

En artikel jag skrev om USA:s problem med långa krig:

http://www.gsnmagazine.com/article/20981/war_capacity_challenges_and_change

The capacity to wage war has always been the ultimate guarantee for state security. The size of the army does not only serve as a deterrent however. The fact that many wars have been started with security related arguments testifies to the possibility that warfare can indeed be one of the many rational tools of defensive statecraft. But history teaches us that the longer the wars have lasted in modern times, the greater the chance that the defender will win. The length of the war can thus have serious consequences for state security.

In earlier times, wars were often very long because of the low level of technological development. This resulted in a lower intensity of warfare. Yet during the 19th century, the technological developments increased the mobility and firepower of armies and made wars shorter.

In the 20th century, however, the technological advances did not further decrease the duration of military contestations, even when omitting World War I and II from the statistics. One of the reasons is that technology did not develop far enough for the attacker to always quickly incapacitate the defender. The size of the armies and the ability to wear down the weaker side was still often the decisive factor for the outcome. Moreover, the old problems of finding a mutually acceptable bargaining solution also remained, not only as nationalism but also as ideology often guided the combatants’ actions at the negotiation table.

With the recently, much heralded revolution in military affairs, however, there have been hopes that precision guided munitions would finally make wars quicker due to the possibility of surgical strikes against enemy contingents without negotiations. Indeed, the military campaign against Iraq in 1991 seemed to heal the trauma caused by the long and costly Vietnam War and made warfare again seem like a realistic policy option.

Yet the ongoing warfare against irregular enemies in Iraq and Afghanistan and especially the emergence of hybrid threats such as Hezbollah, and maybe even Iran, seem to have neutralized these developments. Hybrid threats are capable of both regular and irregular warfare. Israel painfully learned during its latest incursion into Lebanon that a hybrid enemy can be large and well armed to take on modern tanks and cause unexpected casualties. It can also resort to irregular tactics that limit the efficiency of even the latest precision guided munitions.

The nature of the irregular or hybrid enemy makes warfare a double edged sword for state security. Military force can be used to weaken the enemy’s potentially threatening capabilities, but each day of warfare increases the risk of intensifying the enemy’s motivation to continue the fight and even expand the war. These actors are often not ideologically but rather religiously motivated, which makes it extremely difficult to agree on mutually acceptable terms of peace. While winning is the ultimate goal, a religiously motivated combatant may not view a prolonged war merely as a cost but a benefit, a chance to continue killing the enemy and to more easily recruit new fighters.

All this should make warfare a less appealing policy option that often decreases rather than increases state security. When military action and negotiations are to no avail, the most efficient way of increasing state security is depriving the enemy of the resources it needs: money, recruits and legitimacy. This calls for tighter international cooperation beyond the military sphere rather than relying on new technological advances. Doing nothing militarily may be perceived as a sign of weakness, but all out warfare may easily become even more devastating.

Varför är vissa krig så långa?

2010-08-14T16:10:00.000-07:00

En länk till en artikel i Miller-McCune som handlar om min doktorsavhandling:

http://www.miller-mccune.com/politics/better-weapons-don’t-make-for-shorter-wars-15589/

De märkliga 10 % i Palestina (och förbjud opinionsundersökningar)

2010-06-17T03:58:00.000-07:00

I vanliga demokratier brukar man rösta i reguljära val och med hjälp av opionsundersökningar mäta partiernas popularitet mellan valen. I avsaknad av val och mitt i den rådanden politiska splittringen i Palestina mäter man i stället partiernas legitimitet. De senaste resultaten av en opinionsundersökning visar att 27 % betraktar Hamas som en legitim företrädare för palestinierna medan 31 % betraktar Fatah som legitim.

Det underliga tar inte slut med att man mäter legitimitet istället för röster i val eller partiernas popularitet mellan valen. Det politiska läget blir svårtolkat då 10 % av palestinierna anser att både Hamas och Fatah har en legitim regering. Sådan splittrad men delad legitimitet låter som en besvärande princip från politisk filosofi: bara för att ett argument är till synes rätt så betyder det inte att ett annat motsatt argument per automatik blir fel.

Det är dock föga troligt att dessa 10 % bryr sig så mycket om politisk filosofi. Istället kan vi kanske skönja en skara politiska realister som strävar efter försoning då de inte vill delegitimera någon sida i konflikten. Det finns goda skäl för deprimenrande realism då bara 16 % av palestinierna tror att Gaza och Västbanken kan återförenas i nära framtid.

Av dem som angav att de skulle rösta i parlamentsval (om ett sådant hölls) svarade 45 % att de skulle rösta på Fatah och 26 % på Hamas. Även om man inte kan med 100 % säkerhet veta skälet till avsaknaden av val i Palestina har Hamas alltså inget rationellt intresse att hålla val om utsikten är att förlora. Om Fatah håller sina egna val på Västbanken riskerar de att förlora sin legitimitet genom att agera ensam. Kanske borde man alltså förbjuda opinionsundersökningar om kunskapen om framtida valresultat är ett hinder för demokratin.

Demokratiseringsprocesser är inte alltid en dans på rosor, vilket är lätt att glömma då man bor i en världsdel där demokrati ibland ses som en snabbfix utan barnsjukdomar för alla världens problem.

http://www.pcpsr.org/survey/polls/2010/p36epressrelease.html

Palestinier och arabstater i Israels skugga

2010-06-02T06:14:00.000-07:00

Det är lätt att påpeka hur Israel har behandlat palestinierna illa. Men man får sällan höra om konflikterna mellan palestinier och andra araber. Palestiniernas situation i t.ex. Libanon har inte varit så bra som omvärlden kanske tror. Och det har inte endast varit Israel men också Egypten som upprätthållit blockaden av Gaza.

Senast 2007 då den libanesiska armén slogs mot Fatah al-Islam i det palestinska flyktinglägret Nahr al-Bared dog över 50 civila och nästan hela befolkningen på över 30 000 var tvungen att igen lämna sina hem. Palestinierna har inte haft det bra i Libanon då de saknat många av de rättigheter som man så lätt tar för givet i Sverige. Inbördeskriget 1975-90 bara stärkte lokalbefolkningens misstänksamhet mot de palestinska flyktingarna.

Egypten öppnade häromdagen gränsövergången Rafah så att mera förnödenheter kan tas in i Gaza. Men under de senaste åren har Israels blockad av Gaza varit möjlig endast med stöd från Egypten. Inte bara Israel men också Egypten har ogillat det styrande Hamas i Gaza då man försökt hålla andra islamister som det Muslimska Brödraskapet borta från makter.

Vad som kommer att hända när Hosni Mubarak som är redan 81 år gammal går bort är osäkert. Ironiskt kunde man läsa i Haaretz då Mubarak opererades att Israel ber för hans hälsa. Om Egypten kommer att inta en vänligare ställning gentemot palestinierna i Gaza blir det svårare för Israel att fortsätta med blockaden.

Men om historien har lärt oss något så är Egyptens gest bara en tillfällig reaktion inför den uppmärksamhet Gaza har fått på sistone. Endast om Ship to Gaza projektet lyckas med att skicka flera fartyg för att utmana blockaden kommer världens uppmärksamhet bestå och Egypten kan känna sig tvungen att hålla gränsen öppen en längre tid.

Inte heller lär palestiniernas situation i Libanon förbättras i nära framtiden. Då palestiniernas stora fiende är Israel blir det svårt för omvärlden att uppmärksamma de problem och konflikter palestinier har och har haft med arabstater.

Vem ska man lita på?

2010-06-01T15:58:00.000-07:00

När man har små barn hemma hinner man inte undersöka så många tidningar eller nyhetssändningar som man egentligen ville. Jag försökte i alla fall hastigt undersöka litet vad några tidningar i USA och Sverige hade att säga av incidenten ute på havet utanför Gaza. Men skillnader i rapportering är påtagliga.

Svenska tidningar verkade betona att Israeliska soldater bordade fartygen på internationellt vatten och citerade svenska och andra europeiska politiker som fördömde attacken som ett brott mot internationell rätt. Aftonbladet citerade även en svensk diplomat i Jerusalem som sade att situationen i Gaza är katastrofal för palestinier som bara hålls i livet.

I den artikel jag läste i New York Times sades inget om internationellt vatten. Washington Post nämnde internationellt vatten men citerade samtidigt israeler som menar att internationell rätt ger dem befogenhet att agera som de gjort. Dessutom beskrevs situationen i Gaza som långt ifrån katastrofal för invånarna då bara byggnadsmaterial inte släpps över gränsen. Amerikanska tidningar gillade dessutom att nämna ordet Hamas och terrorism mycket oftare, medan svenska tidningar verkade skriva mer om hur den humanitära situationen är förfärlig.

Vem ska man lita på idag? Svenska diplomater eller amerikanska tidningar? Alla har sina intressen, och medier formar vår uppfattning om verkligheten och vad som är rätt och fel. Men trots israeliska försök att föra fram sin tolkning verkar det som om att de håller på att förlora mediekampen i Europa. Det enda som ter sig säkert när det gäller USA är att Obamas ambition att få till stånd fredsförhandlingar mellan Fatah på Västbanken och Israel utan att ta hänsyn till situationen i Gaza ser mer och mer omöjlig.

Säkerhet för Israel eller en kännsla av rättvisa för palestinier?

2010-05-31T02:04:00.000-07:00

Imorse ockuperade Israels militära styrkor de skepp som var på väg mot Gaza och ett antal människor ombord miste livet på internationellt vatten. Rickard Falk, som är professor i internationell rätt, säger att åtgärden är ytterliggare en medveten olaglig provokation, riktat mot navigeringsfriheten till havs. Israel har i praktiken haft legitima säkerhetsbekymmer med Hamas men en sådan utvidgning av säkerhetszonen strider mot internationell rätt.

Någon sade i Sveriges Radio att så fort Hamas erkänner Israels existens blir det fred i Mellanöstern. Visserligen innehåller påståendet ett korn av sanning. Men å andra sidan har kampen mellan Israel och Palestinierna inte bara handlat om säkerhet. Om Hamas erkände Israels existens skulle risken för raketattackerna mot Israel minska men det skulle inte finnas någon garanti för ökad rättvisa.

Mot internationell rätt har Israel försökt befästa sin ockupation av Västbanken och östra Jerusalem med över 400 000 bosättare. Därmed har det inte varit enbart säkerheten som styrt staten Israels agerande. Dessa israeliska enklaver i palestinska områden har tvärtom minskat Israels säkerhet och gjort det klart att det är istället ofta bibliska och expansionistiska drömmar som styrt Israels agerande.

Men den Palestinska sidan har inte heller varit helt skuldfri. På Västbanken pågår förberedelserna för att bygga upp infrastrukturen och en relativ avsaknad av våldshandlingar är påfallande, medan det Hamasstyrda Gaza befinner sig i praktiken i krig med Israel med raketattacker över gränsen. Vilken taktik om någon kommer att öka känslan av rättvisa återstår att se. Sunt förnuft borde säga att den fredligare vägen på Västbanken borde vara mer framgångsrik. Men vissa röster i Israel har varit oroliga då Salam Fayyad som styr Västbanken har pratat om att vara redo för själständighet inom två år.

Därmed är det inte klart att Israel kommer att resonera att palestinsk självständighet, åtminstone på Västbanken, är vad man vill ha. Det skulle vara svårt för Israel att garantera alla bosättarnas säkerhet mitt i ett självständigt Palestina. Men att skapa en känsla av rättvisa bland palestinierna och säkerhet för Israel skulle kräva att bosättningarna ska evakueras och inga nya ska byggas. En sådan framgångsrik ”saga” skulle även sätta press på Hamas genom att minska dess popularitet i Gaza. Hamas kom till makten genom demokratiska val men kritikerna menar att de inte vill släppa spakarna ifrån sig. Men å andra sidan är Hamas ställning fortfarande beroende av dess popularitet som påverkas även av vad som pågår på Västbanken.

Även om många berömmer Israel för att vara en oas av demokrati i Mellanöstern styrs den Israeliska politiken ibland av krafter som inte verkar bry sig om rättvisa eller fred. Religiöst inspirerade bosättare har haft så mycket inflytande på Israels agerande att det är tveksamt om Israel kan avvika från sin gamla bana att endast hänvisa till säkerhetsproblem och strunta i palestiniernas strävan efter en avveckling av bosättningarna och en känsla av rättvisa.

Svensk riksdagsledamot utmanar Israel

2010-05-27T14:21:00.000-07:00

Jag läste nyss om det internationella Ship to Gaza projektet och blev rätt förvånad. Det är nämligen första gången en svensk riksdagsledamot (miljöpartiets Mehmet Kaplan) ställer sig i skottlinjen och försöker bryta Israels ekonomiska blockad av Gaza. Ombord på samma fartyg finns också författaren Henning Mankell.

Israel påstår att det inte finns någon avsaknad av förnödenheter i Gaza och vill att fartyget ska lastas av i Israel för vidare transport av mat och medicin till Gaza. Aktivisterna i sin tur knappast litar på varken Israels beskrivning av situationen eller löften om vidare transport.

Det som är intressant är att den israeliska regeringens fleråriga blockad av Gaza inte alltid ses som en rationell policy ens i Israel. Tidningen Harez skrev i förrgår att ”Blockaden av Gaza har misslyckats” och att regeringens verklighetsuppfattning, som den reflekterats i dess uttalanden om situationen i Gaza, är förvriden. Hamas har inte försvagats, den kidnappade israeliska soldaten har inte återfunnits, och världssamfundet sakta men säkert börjar få upp ögonen för det tragiska i situationen.

http://www.haaretz.com/print-edition/opinion/the-siege-of-gaza-has-failed-1.237967

Vem är en sann muslim?

2010-05-27T05:42:00.000-07:00

Man får sällan höra icke-muslimer debattera frågan om vem som är muslim. Men å andra sidan är det ibland som om det var icke-muslimerna som har makten att säga vem som är en sann muslim. Frågan är relaterad till korantolkningar då icke-muslimer ibland påstå sig ha tolkningsföreträde med uttalanden som: ”Det står ju så här i Koranen, då måste islam säga så”. Och om man inte håller med om deras tolkning så blir man inte en riktig muslim i icke-muslimers ögon.

Den lättaste vägen skulle vara att bara anta att alla som säger sig vara muslimer är muslimer. Både ultra liberala modernister och våldsbenägna terrorister kan då enligt egen utsago vara muslimer. Men frågan har varit debatterad och inflammerad bland muslimerna. Det extremaste uttrycket för denna debatt är då vissa grupper (t.ex. Khajiriterna snart efter Muhammeds död, och några islamister sedan 1900-talet) har ibland tagit på sig makten att förklara andra som icke-muslimer. Intressant nog är Koranen själv mer öppen i frågan än både icke-muslimer och våldsbenägna terrorister. Ett illustrerande citat om fromhet lyder så här:

”Fromheten består inte i att ni vänder ansiktet mot öster eller väster. Sann fromhet äger den som tror på Gud och den Yttersta dagen och änglarna och uppenbarelsen och profeterna och som ger [av] det han äger - vilket pris han än sätter på detta...” (2:177). Att behöva döda icke-troende är inte inkluderat i definitionen även om många verkar anta det. Men inte heller står det exakt hur en sann muslim ska tolka Koranen - på gott och ont. Mångfald i tolkningar kan vara en källa till utveckling och andlig rikedom men samtidigt gör den det lättare för många självutnämna våldsfantaster att smutsa ner religionen.

Är muslimerna moderna?

2010-05-22T12:36:00.000-07:00

Vad skulle vara ett bra mått på hur moderna muslimer har blivit? Om antalet satellitparaboler per capita är måttet så slår muslimerna alla modernitetsrekord. Om drickande och festande i sin tur är det som utmärker den liberala moderniteten så ligger muslimerna knappas i täten. Men det finns roligare mått som till exempel ”moderna” hobbyer. Det som är synnerligen speciellt med moderniteten är den ökade mängden fritid och viljan att vara aktiv på sin fritid.

Om man googlar orden ”muslim” och ”sailing” så får man inga bra träffar. Om man googlar orden ”christian” och ”sailing” får man ett antal träffar på sajter som har med både kristendom och segling att göra. Det känns som om kristendom har blandat sig i alla möjliga moderna fritidsverksamheter som segling, golf och motorcykelåkning för att bara nämna några få. Medan muslimerna nöjer sig mestadels med att vara hemma och dricka kaffe med familjen. Om de åker någonstans blir det istället kaffedrickande hos släktingar.

Visserligen är muslimer mycket familjeorienterade men det betyder inte att deras fritidsaktiviteter måste bli mindre spännande. De kristna i sin tur har insett att missionerande blir mer tilltalande om det finns intressanta aktiviteter med i bilden.

Ok, man kan säga att det islamiska budskapet inte ska vara beroende av en effektiv försäljningsstrategi. Men det skulle inte heller skada att skapa en bild av en religion vars anhängare har en aktiv livsstil. Med ”aktiv” menar jag inte att försöka undvika att bli träffad av israeliska gummikulor, eller att köpa den dyraste lyxkryssaren för sin privata hamn i Dubai. Något däremellan skulle passa i Sverige.

Skicka svenskarna till en grotta!

2010-05-17T02:34:00.000-07:00

Jag läste igår en islamfientlig blog, och när jag ögnade igenom de många kommentarerna till ett inlägg om hur islam är det största hotet mot Sverige slogs jag av hur de som skrev verkade bilda en stark gemenskap av meningsfränder. Inte bara de som förespråkar kärlek och förståelse men även de som sprider hat och misstänksamhet verkar drivas av en känsla för nästan kärleksfull och ömsesidigt stöttande gemenskap. Ok, jag erkänner, om man kommer ihåg Hitlers Tyskland så borde detta inte ha kommit som en överraskning för mig.

Dessutom drivs båda grupperna av att man upplever ens sysselsättning som meningsfull, att man arbetar för något högre syfte. Men jag undrar hur många av både islamhatarna och muslimerna (eller kristna) skulle ha alla sina åsikter kvar om man tog bort den kärleksfulla eller stöttande gemenskapen? Det borde vara nästan sunt förnuft att man påverkas av ens sociala omgivning och att man automatiskt söker social gemenskap som också ofta får styra detaljerna kring det högre syfte som vi ska sträva efter.

Vi vet att radikaliserade muslimer påverkas mycket av sin umgängeskrets och på samma sätt verkar SD sympatiserande islamhatarnas dumhet tätna i deras sociala kontakter. I slutändan borde varje individ fråga sig själv åtminstone spekulativt: hur mycket av mina åsikter är verkligen mina? Ett ödmjukt svar skulle kanske dämpa de allra hetsigaste känslorna.

I årtusenden har människor som Muhammed, Moses och Buddha sökt sig till enskilda platser för att reflektera över vad deras högre syfte i livet är utan socialt tryck från omgivningen. Svaret på frågan har visat sig i varierande former beroende på person, men hat har inte varit dessa människors första fokus. Eller om det har varit det så har de istället försökt att agera för att minska konflikterna och hat i samhället.

I Sverige skyller man ofta muslimer för att tvinga på varandra till synes konstiga traditioner och att utöva socialt tvång. Det kan vara sant att speciellt de mer konservativa muslimerna gärna vill sprida sina tolkningar och försöker trycka på de mer moderata ”i sanningens namn”. Men man glömmer ofta att även det svenska samhället är fullt av traditioner som blir lätt socialt tvång. Som en medlem i nykterhetsrörelsen tar jag gärna upp drickandet då det ofta handlar om rent grupptryck. Vill man umgås med svenskar och knyta vänskap så är gemensamalkoholkonsumtion ofta den bästa vägen.

Det samma gäller kläderna. Att gå med utmanande kläder på gatorna handlar inte bara om den individuella friheten att välja, vilket i och för sig är bra, utan också om hur folk tror att de ska klä sig för att vara attraktiva och accepterade i sina sociala kretsar. Jag vet att det skulle gå emot våra liberala tankar om individens frihet, men många av oss skulle gagnas av att bli skickade till en öde grotta (gärna inte densamma som bin-Ladin gömmer sig i) för att hitta sitt eget högre syfte och komma bort från allt socialt tryck som ofta bara skapar misstänksamhet, hat och tvångsmässigt beteende.

”De som framhärdar i att förneka sanningen säger [till sina meningsfränder]: ’Lyssna inte på uppläsningen av Koranen! Nej, [överrösta] den med rop [och skrik] så vinner ni kanske [överhanden]!’” (41:26). Jag tror att samma gruppbeteende drabbade även andra stora män som Jesus som utmanade folkmassorna att tänka själv, och tyvärr fortsätter det att drabba också vanliga religionsutövare även idag.

Islam i Europa - det kan bara bli bättre?

2010-05-12T14:32:00.000-07:00

Muslimerna är i blåsväder igen. Nej, det handlar inte om terrorism. Trots den stora rädslan för muslimska terrorister begås de flesta terrorattackerna i Europa av separatistiska etnoterrorister i Spanien och Frankrike. Även vänsterorienterad terrorism är synnerligen aktiv i Grekland. I stället handlar de problem som idag kopplas till muslimerna om till exempel gårdagens misshandel av Lars Vilks i Uppsala och förbud mot niqab i Belgien.

Ändå skulle muslimer kunna göra mycket mer för att undvika dessa problem. Och mycket borde göras eftersom Europas problem är de europeiska muslimernas problem. Även om varken Vilks eller niqabmotståndarna är utan skuld, borde muslimerna utvidga sina vyer. Ingen annan verka kunna eller vilja göra det.

För det första borde muslimerna sluta vara så ivriga när det gäller förbudet att avbilda profeten Muhammed. Visserligen kan det gynna ens andliga utveckling om man har stränga regler, men att kräva att även icke-muslimer ska följa dem är en orealistisk överdrift. Många hinduer blir upprörda om någon dödar en ko men de kräver inte att ingen i Europa får göra så. Inte heller borde muslimer kräva att icke muslimer inte får avbilda Muhammed. Ju mer man kräver det desto oftare blir han avbildad. Men om man inte brydde sig skulle publicitetssugna agitatorer inte ha någon publik. Det tragikomiska är att deras mest hängivna publik är muslimerna.

För det andra borde de muslimska kvinnor som insisterar på att bära niqab tänka mer på hur de påverkar de andra muslimernas situation i Europa. Visserligen kan stränga regler och tolkningar av islam igen i vissa fall gynna någons andliga utveckling. Men alla muslimer i Europa får då betala ett högt pris för några enstaka muslimers agerande då misstänksamheten och rädslan för muslimerna ökar. Varför inte betrakta det som en lovvärd gärning att inte bära niqab om syftet är att för andra muslimers skull ge upp litet av sin privata strävan efter andlig renhet. I alla fall i islams historia har den islamiska gemenskapens (Umma) bästa oftast ansetts vara av yttersta vikt. ”Think globally, act locally.”

Problemet är naturligtvis att dessa kvinnor som med sin tolkning tillhör en obetydlig minoritet bland muslimerna i Europa anser att den är ett påbud från Gud. Och de som inte vill strunta i Vilks Muhammedkarikatyrer tror att de tjänar Gud då de försöker påtvinga avbildningsförbudet på icke-muslimerna. Därför är det största hotet mot Europa, både muslimer och icke-muslimer, konservativa idéer som gör det svårt att skapa samhällsro. Dessa idéer skapas av både icke-muslimska islamofober, som vill förbjuda minareter i Schweiz eller niqab i Belgien, och muslimer som vill introducera så stränga regler att det bara ökar antalet islamofober. Den onda cirkeln måste brytas någonstans.

Att man ser över sina regler borde inte vara omöjligt med tanke på den islamiska rättsvetenskapens grunder och historiska exempel. Enligt Alalwani är den gyllene regeln för Fiqh att ”förändringar i Al-'Ahkam (domar) är tillåtna med förändringar i tider”. Skolorna i Fiqh och tidigare domar var annorlunda eftersom de hade uppkommit för olika tider och olika människor. Av denna anledning bör en jurist inte tillämpa historiska domar i moderna situationer utan en noggrann analys av de omständigheter och resonemang som genererade den förra domen.

Till exempel förbjöd profeten först muslimerna att besöka kyrkogårdar men senare sade han att ”Tidigare förbjöd jag dig från att besöka kyrkogårdar. Du kan besöka dem för att de påminner om Al'Akhira (dvs. nästa liv).” Skälet till det inledande förbudet var att det fanns några dåliga hedniska traditioner som berörde kyrkogårdar och han ville att muslimer skulle ta avstånd från dem. Men efter en tid då muslimernas tillstånd förändrades behövdes inte längre begränsningen.

Det finns också många dokumenterade fall av att de första fyra kaliferna gjorde ändringar i etablerad rättspraxis. Om det har varit möjligt att göra förändringar då omständigheter förändrats borde vissa europeiska muslimer omvärdera sitt förhållningssätt till några uppenbarligen problematiska regler.

Att bära niqab har inte varit en populär tolkning i Europa men den har varit mer etablerad i t.ex. Saudiarabien. Men förändringens vindar har börjat blåsa även där. Häromdan kunde man se en tidningsbild av kungen och kronprinsen med en stor grupp kvinnor utan niqab. Hoppas att vindarna blåser åt samma håll även bland de konservativa i Europa.

http://www.isna.net/Resources/articles/fiqh/The-Fiqh-of-Minorities.aspx

http://www.examiner.com/x-47419-LA-Foreign-Affairs-Examiner~y2010m5d3-Controversy-in-Saudi-Arabia-for-photograph-of-King-Abdullah-with-unveiled-women

Shariah - diktatur eller vägledning? (Tänk själv!)

2010-05-07T12:56:00.000-07:00

Häromdagen läste jag en intressant insändare i Metro. Personen i fråga skrev om den heta frågan om niqabförbudet i Belgien. I stort sett verkade han ha sympatier för muslimerna och även visste förvånande mycket om innehållet i Koranen. Men den sista meningen tycker jag var symptomatiskt för många västerlänningar: ”Glöm inte att det viktigaste är ditt eget personliga förhållande till Gud och inte klädedräkten.” Jag vill inte på något sätt förespråka användandet av niqab, men västerlänningar verkar ha svårt för att förstå att hur man klär sig och agerar är en väsentlig del av muslimernas personliga förhållande till Gud.

På samma sätt finns det en vidspridd missuppfattning om vad Shariah betyder. I det västerländska språkbruket har det fått en negativ klang och har kommit att stå för det irrationella och diktatoriska. Men båda synen låter främmande för muslimer. Man brukar istället säga att Shariah betyder ”vägen till källan i öknen”. Då kan ordet innebära både vägledning och en praktisk väg som man följer.

Men vägledningen från Gud är inte diktatorisk. Om man inte har den fria viljan att själv kunna välja om man vill ta till vara vägledningen, skulle det inte längre handla om vägledning utan om tvång. Och att välja följa vägledningen behöver inte vara irrationellt som om man var med i någon sekt där man blint följer regler som är uppenbarligen skadliga. Om man inte kan använda den Gudagivna rationaliteten och analytiska förmågan, blir det omöjligt att tillämpa vägledningen (Shariah) i en mångfacetterad och föränderlig värld.

Visserligen kan man blint följa andras tolkningar, men det grundläggande beslutet att låta någon normativ princip forma ens agerande i vardagslivet kräver ett aktivt beslut där både den fria viljan och analytiska förmågan spelar en roll. I alla fall enligt Koranen borde förmågan att tänka själv spela en viktig roll:

”De frågar dig om rusdrycker och spel om pengar. Säg: ’Det ligger svår synd i bådadera men [också] något som kan vara människan till nytta. Det onda de medför är dock större än den nytta de kan ge.’ Och de frågar dig vad de bör ge åt andra. Säg: ’Det som överstiger vars och ens behov.’ Så klargör Gud [Sina] budskap för er för att ni skall tänka över [dem]. (2:219)

Kommer svenska soldater att dö i onödan?

2010-04-19T12:33:00.000-07:00

Att vinna ett krig är svårt, speciellt i Afghanistan där USA inte har en tillförlitlig partner inom den lokala befolkningen. Men USA:s konstiga strategi gör läget svårt för Sverige som försöker bidra till ett stabilt och korruptionsfritt samhälle i Afghanistan.

Barack Obama flög till Kabul ett par veckor sedan för samtal med Afghanistans president Hamid Karzai. Syftet var att kräva att Karzai ska göra mera för att utrota korruptionen i sin regering och i landet i allmänhet. En sträng föreläsning från Obama är knappast trolig att lyckas, Karzai satsar på att Obama inte kommer att vara villig att dra ur kontakten och lämna honom ensam i Kabul.

Och även när Obama säger till afghanerna att stoppa korruptionen, bidrar USA till korruption genom att pumpa enorma summor i kontanter in i det afghanska samhället. Enligt New York Times består en del av Washingtons strategi i södra Afghanistan i att översvämma platser som Marjah med "hundratusentals dollar i veckan, i ett försök att köpa lojalitet hos den lokala befolkningen.”

Men hur kan man trovärdigt uppmana Karzai att få slut på korruptionen (dvs. betalningar för beskydd och betalningar till krigsherrarnas stöd), när USA gör samma sak? Om Washingtons strategi är att köpa politiskt stöd genom att dela ut pengar eller andra förmåner, varför är vi förvånade när Karzai och hans hejdukar använder sig av samma strategi? Att pumpa in högar av kontanter i den lokala ekonomin med ingen redovisning är just den typ av politik som uppmuntrar till mycket korruption som USA påstår sig vara emot.

USA:s strategi bidrar i längden till att den militära lösningen på problemet Afghanistan kommer att framstå som mer och mer viktig. Samtidigt kommer de åtgärder som syftar till att skapa en fungerande demokrati och ett fredligt civilt samhälle att misslyckas. Resultatet blir att kriget riskerar att fortsätta länge till även för Sverige.

Sveriges militära engagemang sägs vara en förutsättning för att resten av det svenska stödet till det afghanska samhället ska ha en chans att fungera. Men så länge USA skenheligt motverkar alla försök att bli av med korruption och klansamhället i Afghanistan, kommer svenska militärer att skadas och dö nästan förgäves. Det är dags att fundera på om de svenska skattekronorna verkligen kan förändra det afghanska samhället då den mycket större amerikanska dollarn drar repet åt andra hållet.

Nu är det påsk igen (och tävla inte i dumhet!)

2010-04-04T03:34:00.000-07:00

Nu är det påsk igen. I Sverige går ungarna runt klädda som påskkärringar och på Filippinerna låter många kristna sig korsfästas på långfredagen eller piskar sig blodiga med bamburemsor till minnet av Jesus. Påsken på Filippinerna har blivit som Ashura i Iran då några män på samma sätt piskar sig blodiga i ryggen till minnet av Profetens sonson Hussein.

Det verkar som om benägenheten att plåga sig och spilla sitt blod för att rentvå sig andligt är oberoende av religionstillhörighet. Dessutom är det synd att man ofta också vill tro att den andre religionen skildas bäst av dess mest extrema aktörers beteende. Under Ashura dagen har det blivit en tradition i västerländska medier att visa bilder på blodiga män i Iran som om hela den islamiska världen höll på med självplågeri. På samma sätt har det i islams historia varit vanligt med fördomar, t.ex. att skildra de kristna som smutsiga då de inte tvättar sig rituellt lika ofta som muslimerna.

Gamla fördomar hänger kvar länge speciellt om människor och medier inte aktivt motverkar dem. Det finns ingen neutral nyhetssändning. För en gångs skull hade George Bush den yngre rätt, även om han inte syftade till medierapportering och människors attityder, då han sade att ”antingen är ni med oss eller emot oss”. Det vore bäst att försöka vara ”med" även dem som tänker olika, dvs. skildra anhängarna av en annan religion på det bästa sättet. Det är bättre att, som det heter på engelska, ”give the benefit of the doubt”, om något är oklart – inte alltid tro det värsta. Det finns ju en uppmaning i Koranen för både de kristna och muslimerna att tävla i godhet (inte i dumhet och fördomar!):

”För var och en av er har Vi fastställt en lag och en levnadsregel. Om Gud hade velat hade Han helt visst gjort er till ett enda samfund, men det var Hans vilja att sätta er på prov genom det som Han har skänkt er. Tävla därför med varandra om att göra gott! Till Gud skall ni alla vända åter och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om” (5:48).

Vem räds Herrens Motståndsarmé?

2010-03-28T14:35:00.000-07:00

Vilken terroristgrupp med en religiös profil är idag den mest omskrivna och fruktade? Al-Qaida. Vilken terroristgrupp med en religiös profil är idag den mest okända bland västerlänningar? Herrens Motståndsarmé.

Båda grupperingarna är ansvariga för tusentals dödsfall och båda sägs vilja grunda en religiöst inspirerad stat. Ändå är Herrens Motståndsarmé föga känd för den gemene mannen och kvinnan som kanske tror att den låter som en avknoppning av Frälsningsarmén.

Herrens Motståndsarmé bildades i Uganda 1987 och har sedan dess blandat ihop nationalism, kristendom och vidskepelse för att bekämpa makthavarna. Just på grund av att rörelsen inte ser ut att representera den "rena" kristna läran vi är vana att höra om är det dock lätt att avfärda den som en representant för traditionell kristendom. Men även om man kan lätt se att inte heller Al-Qaida avspeglar traditionell islam är det få som skulle avfärda Al-Qaida som en representant för islam.

Herrens Motståndsarmé har fått mindre uppmärksamhet kanske på grund av att dess offer är fattiga afrikaner i Uganda, inte amerikaner i New York. Men det är också möjligt att det finns förutfattade meningar om att det kristna står för det fredliga och det islamiska för det våldsamma.

Idag kunde man i text-tv läsa om att Herrens Motståndsarmé igen massakrerat 290 personer i Afrika. Antagligen hade det varit en huvudnyhet i Aktuellt om de ansvariga för dådet hade varit Al-Qaida eller muslimer.

Crackheads och terrorist wannabes

2010-03-20T00:59:00.000-07:00

Det är inte lätt att vara muslim idag. En av anledningarna är att ens religionstillhörighet allt för lätt förknippas med våldsdåd och hot mot västvärlden. Och om man råkar vara både västerlänning och muslim hamnar man lätt i kläm, eller helt enkelt idiotförklaras. Trots intressanta drag av rationalistisk filosofi i islams historia har islam idag mer rykte om sig att vara en rörelse för våldbejakande irrationalism. Men mycket av det muslimska hotet är överdrivet eller kommer från ett helt annat håll än traditionell islam.

Häromdan kunde man läsa stora rubriker om hur Jihad Jane och hennes kompanjoner planerade att mörda Lars Vilks. Men igår var det klart att fem av de arresterade i Irland redan har släppts och två hålls kvar på helt andra grunder än mordplaner. Aftonbladet skriver att Jane påminner ”mer om en hemlös som påträffats med crack i bakfickan. Hela historien känns bara sorglig.”

Och om det dyker upp verkliga försök att använda våld så ser de ofta löjeväckande ut och påminner om hur patetiska många av dessa terrorist-wannabes är. Att en dansk-somalier med en yxa gick mot Muhammed tecknaren Westergaards hus, bara för att bli skjuten i benet av en polis, låter mer tragikomiskt än välplanerat. Detsamma gäller för Jihad Jane som lade ut filmer på Youtube.

En bra illustration om hur några av terrorist ”wannabes” är halv-efterblivna marijuanarökare är FBIs senaste tilltag mot ett fabricerat ”Al-Qaida nätverk” ifjol. Kritikerna menar att FBI och andra myndigheter är så angelägna att bevisa att de gör sitt jobb och förtjänar större finansiella resurser att det blir lätt att överdriva eller rentav skapa hotbilder. Alla är ju rädda för islam ändå. Läs artikeln om denna historia på

http://www.infowars.com/orchestrated-new-york-terror-plot-exploited-to-increase-funding/

Hur det är med FBI och andra amerikanska myndigheters motiv är naturligtvis oklart. Men ett annat bra exempel på hur lätt det kan vara att skylla världens ondska på muslimerna är de 33 höga (icke-muslimska) officerare i Turkiet som planerade bombattacker och mord på icke-muslimer. Dessa skulle sedan skyllas på islamister vilket skulle destabilisera det moderata islamistiska AKP-regeringen i landet. Läs hela artikeln på

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article6786554.ab

Det var lättare att rättfärdiga att vara muslim förr när muslimerna var mer kända för att förvalta antika greklands filosofi och gynna vetenskaperna medan svenskarna (vikingarna) hade inget bättre för sig än att terrorisera Europa.

Muslimorganisation visar Muhammed som gris

2010-03-19T04:38:00.000-07:00

Det senaste intressanta kring Lars Vilks affären är att en stor muslimsk organisation har nu publicerat en bild av Profeten som en gris. Vilks säger sig ha sålt 20 stycken signerade kopior av sin teckning av Profeten som en hund, men kanske muslimerna själva har nu gjort Vilks till en så ointressant figur att han inte längre kan tjäna pengar på undermålig "konst".

http://www.hbl.fi/text/utrikes/2010/3/15/w44418.php

Lars Vilks och den krackelerande svenska samhällsandan

2010-03-14T12:53:00.000-07:00

Det pratas fortfarande om Lars Vilks och hans teckningar. Många muslimer är upprörda över att Profeten förolämpas och andra skriker högt om friheten att uttrycka sig fritt. Men upprördheten ska inte överdrivas och friheten ska inte tas till ytterligheter. Varken muslimerna eller det svenska samhället tjänar på det.

Friheten tas allt oftare till ytterligheter då den svenska offentligheten har med tiden blivit allt smutsigare. Det smutskastas både på grund av att det är underhållande och därför att det tjänar mångas syften. Det är till exempel inte svårt att förstå att en misslyckad konstnär behöver smäda någon för att ha en karriär, i alla fall i tidningsrubrikerna.

Men smutskastningens underhållningsvärde försvinner och smutskastarens syften uppfylls inte om offret inte reagerar som han hade förväntat sig. Under Profetens tid hade en man för vana att försöka provocera honom genom att regelbundet lämna sopor utanför hans hus men fick inte den förväntade arga eller våldsamma reaktionen. En dag då han var sjuk och inte kunde kasta soporna vid dörren gick Profeten istället hem till honom och undrade om hur det var med hans hälsa.

Smutskastaren kanske trodde att hans skulle tjäna på att skapa spänningar i samhället. Men genom att avstå från att leka hans barnsliga lek vände Profeten situationen upp och ned och lyckades med att bidra till ett bättre samhälle. Enligt historien blev smutskastaren berörd av Profetens medkänsla och blev till sist muslim. Det är omöjligt att säga om vad som skulle hända med Lars Vilks om muslimerna reagerade på hans dumheter på ett annat sätt. Men en sak är säker, hittills har många högljudda muslimer bara gjort honom och den smutsiga offentligheten till viljes.

Så länge smutskastaren kan framstå som ett offer som måste skyddas mot arga muslimerna kommer den svenska offentligheten och samhället inte att bli bättre. Men bara muslimerna kan ändra på detta och skapa en bättre samhällsanda genom att mjuka upp sina reaktioner och agera mer som Profeten gjorde. Lars Vilks har knappast något intresse att göra Sverige till en bättre plats att leva i, så pucken ligger hos muslimerna.

Islam och människans natur

2010-02-02T03:52:00.000-08:00

Människans natur har varit ett intressant ämne att spekulera kring inte bara för antika greker eller upplysningstänkarna. Frågan om människans natur har varit av intresse också för många muslimska tänkare. Och idag kan vem som helst, utan att fördjupa sig i teologernas och filosofernas reflektioner, stöta på ämnet till exempel på internet. På ett flertal internetsidor ger både mer och mindre lärda muslimer råd och åsikter om olika sakfrågor som berör muslimernas vardag både i Mellanöstern och i västvärlden.

Man använder ofta människans natur som stöd för ens argumentation. I vissa fall gör man breda påståenden där man till exempel menar att islam är den religion som bäst passar människans natur. Ibland försöker man att stödja sina argument i specifika sakfrågor med en hänvisning till människans natur.

Inte sällan handlar det om skillnader mellan männens och kvinnornas natur. Frågan om de breda påståendena skulle tjäna mer utrymme än denna korta text eller de korta meningar man hittar på internet. Jag tycker dock att användningen av människans natur i de mer specifika sakfrågorna är symptomatiskt för den moderna tiden som gör många muslimer defensiva.

Det finns många sätt att rättfärdiga en regel. Man kan till exempel hänvisa till auktorativa texter som utryck för Guds vilja. Den som är muslim och därmed underkastar sig Guds vilja ska bara lyda denna vilja som i ett kontraktsförhållande. Man kan också mena att omständigheterna i samhället kräver en viss tolkning av de auktorativa texterna (till exempel att vissa straff inte kan tillämpas i alla samhällssituationer). Då blir frågan om innehållet i Guds vilja mer komplicerad.

Men i den moderna tidsåldern söker många logiska svar på varför en regel ser ut på ett visst sätt. Om det inte räcker med att bara hänvisa till de auktorativa texterna som ett uttryck för Guds vilja kan man mena att en viss regeltolkning överensstämmer med människans natur. I princip kan man påstå att eftersom människan är skapad av Gud så är allt som Gud befaller i överensstämmelse med människans natur. Argumentet är intressant, men såvitt jag vet så finns det inte många hänvisningar i auktorativa källor till just människans natur i specifika sakfrågor.

Det ter sig som om det globala hotet från liberalism och dess förståelse av människan, som en fri varelse med en förmåga att med sin rationalitet själv (utan hjälp från Gud) förbättra sina livsvillkor, kräver ett islamiskt svar. Som bäst är dessa svar bara ytliga påståenden med ett gott syfte. Men ibland ser det ut som om hänvisningarna till människans natur är en vägran att tänka djupare på förhållandet mellan de auktoritativa texterna och samhället.

Som en intressant avvikelse från trenden skriver Mohammed Qutb (broder till den kanske mer berömde islamistiske ideologen Sayed Qutb) att anledningen till att en kvinnans vittnesmål inte är lika värdefullt som en mans inte har något med kvinnans natur att göra. Istället menar han att det är de två könens olika samhällsroller som leder till att de till sist utvecklar olika förmågor, emotionella för kvinnor och rationella för män.

Därmed är människans natur kanske inte lika oföränderlig eller omfattande som många muslimer vill ge sken av. Koranen pratar mest om människans svaghet och högmod utan att gå in på detaljerna kring hur vissa enstaka regler skulle grunda sig på människans eviga natur. Att rättfärdiga ovillighet att tänka litet djupare på samhällsfrågor med en hänvisning till människans natur ger tyvärr en flummig bild av muslimerna, trotts ett gott syfte.

Al-Qaida, anarkism och vägen till Khalifatet

2010-01-24T14:49:00.000-08:00

Osama bin Ladin sägs ha inspirerats av Sayed Qutb som var Muslimska Brödraskapets huvudideolog under 50- och 60-talet. Sayed Qutbs bror Mohammed var åtminstone lärare till Ayman Zawahiri som är en av de mest framstående Al-Qaida-ledarna och var mentor åt bin Ladin. Trots denna ofta omtalade koppling finns det intressanta skillnader.

För det första, Sayed Qutb utmärkte sig för att förespråka motstånd mot muslimska ledare som han betraktade som icke-muslimer. Bin Ladin har fått rykte om sig att istället vilja utmana den icke-muslimska världen.

För det andra, när man lyssnade på speciellt amerikanska uttalanden om Al-Qaida efter 9/11 så hörde man folk ofta säga att ”de hatar den frihet som vi har.” Även om man inte har tillgång till säkra uttalanden om vad Bin Ladin och kompaniet vill ha för politiskt system, finns det en allmän uppfattning att det måste handla om ett totalitärt Khalifat.

Sayed Qutb i sin tur var litet mer komplicerad på den frågan och kanske tyckte mer om friheten än amerikanerna anar. Han menade i sin bok Milstolpar (Ma'alim fi-l-Tariq) att i en islamisk stat skulle muslimer behöva varken poliser eller domstolar för att lyda Guds lag. Muslimer borde också göra motstånd mot alla politiska system där man måste underkasta sig en annan människa. För honom spelade det ingen roll om det handlar om en muslim eller en icke-muslim, båda fallen är ett hot mot Guds suveränitet.

Likadana smått anarkistiska tankegångar bland muslimer har dykt upp också före 1900-talet. Snart efter Profetens Mohammeds död menade vissa Khajiriter (Najdya) att om det inte finns en lämplig politisk ledare bland muslimerna så borde man inte ens ha posten kvar. Några Mutazeliter, kända för sin rationalistiska filosofi några hundra år efter Profeten, argumenterade att om makt alltid korrumperar och leder till envälde så borde man sluta ha politiska ledare.

Visserligen har dessa förespråkare av anarkism för att bevara Guds suveränitet tillhört en minoritet. Men Sayed Qutb har haft ett stort inflytande på islamism idag. Det är häpnadsväckande att denna sida av kanske den största islamisten uppmärksammats av varken muslimer eller icke-muslimer. De flesta muslimerna naturligtvis avvisar tankar som avviker från de traditionella lärdas åsikter medan många icke-muslimer vill betona hur diktatoriskt ett islamiskt samhälle måste vara.

Visserligen ställer ett självstyrande samhälle utan politiskt överhuvud eller polis en inför många praktiska problem och framstår som en utopi. Förutsättningen för att det skulle fungera är att muslimernas moraliska kapacitet ökar dramatiskt. Men samtidigt är det inte heller produktivt för muslimerna att vara besatta med att sträva efter en politisk institution som skulle agera som en moralisk barnvakt åt medborgarna.

Man ska inte lita för mycket på Immanuel Kants tro på att en bra konstitution kan få ordning även på djävulen. Med andra ord, hur ett politiskt system kommer att se ut och fungera beror mycket på människorna själva, inte bara på att källan till lagstiftning är en gudomlig uppenbarelse eller något annat.

Det finns två extrema sätt att få till stånd välfärd i ett samhälle. Antingen kan man tro att ett kapitalistiskt system skapar materiellt välstånd genom att släppa loss människans begär och girighet i hoppet om att förmögenheten sprider sig och ordning skapas. Eller så kan man betona människans högre kapacitet till samhällsanda och personlig utveckling bortom själviska begär.

Visserligen kan båda mekanismerna samexistera. Dock är det svårare att bygga upp välstånd i ett samhälle genom personlig utveckling än genom girighet. Till exempel, det kommunistiska experimentet kollapsade långt innan man nått till det statslösa samhället just p.g.a. att det inte fanns tillräcklig normativ utveckling i samhället. Man ville helt enkelt inte arbeta för det gemensamma goda då man inte kunde njuta av frukterna av sitt eget arbete. Visserligen har religioner bättre förutsättningar i detta avseende, men det finns ingen garanti att detsamma inte skulle hända med Sayed Qutbs anarkistisk islam.

Ändå är den potentiella belöningen större, inte bara för dem som tror på ett liv i paradiset, men också för dem som tror att det är trevligare att leva med riktiga medmänniskor än med affärskompanjoner eller rivaler. Men vägen till ett sådant fungerande samhälle går genom moralisk utveckling. Dylik utveckling skedde då araberna lämnade gamla tiders avgudadyrkan och klansamhälle under Profetens karismatiska ledning. Sedan dess har mycket av islams historia dock varit i de flesta fall en nedförsbacke mot Khalifatets undergång efter Första Världskriget.

Khalifatet kräver helt enkelt mer av medborgarna än många andra politiska system vi är vana vid. Man kan inte lita på att dessa färdigheter automatiskt utvecklas bara för att man etablerar vissa politiska institutioner och lagar. Om Al Qaidas målsättning är Khalifatet så kan Bin Ladin och kompaniet teoretiskt sett lyckas med det genom våldsanvändning, men den våldsamma och hatiska vägen dit dömer detta Khalifat att misslyckas just på grund av att krig sällan leder till normativ utveckling.

En stabilare väg till Khalifatet börjar istället i muslimernas tankar och hjärtan. Detta borde inte vara en nyhet. Men de självklara sakerna i livet är lätta att glömma bort om någon kommer med enkla lösningar till svåra problem och pratar om att upprätthålla muslimernas ära genom politisk makt. Då låter en återgång till Khalifatet blott som ett upprättande av det klantänkande som Profeten kämpade för att bli av med.

Men hur ska Khalifatet se ut? Om historien har lärt oss något så är det att maktkoncentration är alltid farligt. Bara om den koncentrerade makten är i händerna på en upplyst envåldshärskare kan styret undvika maktmissbruk. Efter Profetens död har problemet varit att i uppenbarligen många fall har mindre lämpade män haft makt över andra muslimer.

Muslimerna har ibland tyckt att muslimernas sammanhållning är viktigare än vem som styr om alternativet är splittring. Om styret dessutom följer det som man uppfattar som Guds lag, ökar legitimiteten. Man kan dock undra hur många människor skulle kunna vara en upplyst despot eller hur man skulle kunna finna en sådan. Makt korrumperar om den inte kontrolleras av andra människor och institutioner. Enstaka fall av ”bra” härskare bara bekräftar den pessimistiska regeln. Om den legitima maktutövningens karaktär endast beror på makthavarens normer så är grunden i längden svag.

Om vägen till att etablera Khalifatet går bäst genom muslimernas normativa utveckling kan man förmoda att också mängden potentiellt lämpliga kandidater för det politiska ledarskapet ökar med en sådan utveckling. Men den allmänna förbättringen av muslimernas karaktär erbjuder ytterligare en väg för att garantera att maktmissbruk inte förekommer. Muslimerna kan nämligen då vara i stånd att själv bestämma vilka tolkningar av Islams källmaterial (Koranen och traditionen) ska gälla under rådande omständigheter.

Grovt sagt, om muslimerna är okunniga och normativt begränsade kan endast en bra härskare och konstitution skapa stabilitet. Om muslimerna är upplysta, kan endast de minska den eviga risken att härskaren blir korrupt. Utöver vikten av att kunna kontrollera att makthavare inte missbrukar makten är det omöjligt att han har fullständig kunskap om sitt samhälle och dess behov. Profetens samhälle var litet och han styrdes av gudomlig inspiration. Att båda faktorer skulle sammanfalla igen är osannolikt. Därför är det viktigt att muslimernas egna kunskaper får utrymme i arbetet att utforma Khalifatet.

Koranen nämner shura, konsultation, som ett sätt för makthavaren att öka sin kunskap om samhällets behov. Men shura är tillräckligt endast om ledaren är gudomligt inspirerad och samhället är litet. Om samhället är större är det praktiskt omöjligt att kunna ta reda på de rådande omständigheterna och villkoren bara genom att rådslå ett begränsat antal människor. Om ledaren saknar gudomlig vägledning som stöd, räcker inte rådslagning som en metod för att veta vad som är bäst för samhället.

I slutändan går vägen till Khalifatet genom en förändring av muslimernas sinnelag - inte genom Bin Ladins krig mot icke-muslimerna: ”Gud förändrar inte människornas villkor, förrän de ändrar sitt sinnelag” (13:11). Och om man skulle nå så långt så borde muslimernas sinnelag tillåta och självbevarelsedrift kräva att de själva tar del i att styra samhället istället för att delegera all makt till någon annan. Guds suveränitet ska ju inte vara bara ett populistiskt slagord i den maktlystna predikantens budskap till massorna som letar efter en stark ledare för att kompensera för deras brister. Livet är en för dyrbar gåva för någon att göra avkall på sitt personliga ansvar inför Gud - både utan och i Khalifatet.

Det är jul igen men varför säljer inte ramadan?

2009-12-25T14:36:00.000-08:00

Det är jul igen. Snön faller och stjärnorna tindrar men det mest fascinerande är alltid den kristna berättelsen om Jesus. Som muslim delar jag mycket av de kristnas intresse för Jesus födelse och verksamhet, men jag måste erkänna att det som vi inte har gemensamt är det som jag alltid tyckt är det mest fängslande. Den kristna berättelsen om Jesus lidande för mänskligheten och hans dramatiska död på korset för att personligen försona allas synder är verkligen något som amerikanska tv-kanaler skulle kalla en ”human interest story”.

Det kristna missionsarbetet har en grundberättelse som inte kan låta bli att fånga åhörarnas uppmärksamhet. Och när uppmärksamheten är garanterad är det troligt att de flesta också upplever starka känslor. Berättelsen om att Gud har en son som skickas till jorden är klart mer intressant än den muslimska (eller judiska) uppfattningen att Gud inte har några inkarnationer på jorden. Det är inte bara lättare att fånga upp uppmärksamheten när Gud plötsligt har ett mänskligt ansikte som man kan känna ingen och relatera till. Guds kärlek känns då också lätt mer tillgänglig och nära till hands.

Till råga på allt har muslimerna (eller judarna) absolut inget att konkurrera med berättelsen om Jesus offer och lidande för mänskligheten. Till att börja med är arvsynden, en förbannelse som överförs från en generation till en annan, en bra grund för ett spännande drama. Då det behövs blod, tårar, och lidande för att bli av med den kan ingen människa förbli oberörd. Att dramatiskt offra sig för andra människor har alltid varit uppskattningsvärt.

Den kristna historieskrivningen har varit lockande genom tiderna, säkert även för många muslimer som är som alla andra människor intresserade av bra berättelser. Jag har mycket respekt för de kristnas tro. Men samtidigt har jag alltid varit misstänksam inför för komplicerade och spännande berättelser, även om religion inte först och främst handlar om logik.

Ockham menade att man inte ska anta flera ting än nödvändigt för att förklara ett fenomen. Om man ska använda detta ”Ockhams rakkniv” inom religion så ter sig berättelsen om arvsynd, Jesus som Guds son och hans offer som onödiga försök att komplicera det Guddomliga. Livet är komplicerat och spännande och därför gillar vi komplicerade och spännande historier, men det betyder inte att det Guddomliga måste likna det som vi ser på jorden.

Detta är grunden för islam som en monoteist reformrörelse. Men även om den islamiska grundberättelsen om Guds enhet och de profeter, t.ex. Jesus, som Han har skickat till jorden för vår vägledning är mindre spännande, så finns det många känslor även bland muslimerna. Att bemöta Guds kärlek i ens vardagsliv kan bli än inspirerande resa även utan Jesus blod, lidande och offer. Det finns tillräckligt med blod och lidande på jorden även utan den kristna berättelsen. Dessutom är det alltid mer inspirerande då vanliga människor, inte en halv människa halv gud, ibland höjer sig till tillvarons högsta nivåer och offrar sig för sina medmänniskor.

Snart blir det påsk med flera spännande berättelser om Jesus av kristna som söker Guds förlåtelse. Därefter blir det ramadan med snäppet mindre lockande berättelser men med fastande människor som också söker Guds närhet. Båda är värda vår respekt, men som muslim måste jag tyvärr konstatera att de kristna högtiderna säljer bättre än ramadan.

Vem vet vad islamism är?

2009-12-12T02:43:00.000-08:00

SVT visade häromdan ett intressant program om islam, Dokument inifrån: Slaget om muslimerna. Ett av budskapen var att de muslimska organisationerna i Sverige är islamistiska. Själv är jag osäker på vad islamism verkligen betyder och vem som är islamist. Rent instinktivt skulle jag kunna ta upp rörelser som Jama'at-i-Islami med dess grundare Mawdudi och Muslimska Brödraskapet med dess huvudideolog Sayyed Qutb vars tankar sägs ha varit en inspiration för Bin Ladin. Även Hizbollah nämns ofta som en islamistisk grupp. Att säga att svenska muslimska organisationer hamnar i samma kategori låter främmande.

Men å andra sidan har AKP som har regeringsmakten i Turkiet ibland betraktats som ”ett moderat” islamistiskt parti. Och visserligen, om jag minns rätt, nämndes begreppet ”moderat islamism” då programledaren pratade om de svenska organisationerna. Om islamism i allmänhet handlar om att göra en politisk läsning av Koranen, eller att låta ens religiösa tankar påverka ens politiska åsikter, så har vi minst två kategorier som skiljer sig väsentligt åt.

De mer radikala islamisterna strävar efter en snabbare och mer radikal samhällsförändring. Visserligen har de Profetens samhälle i Medina som sin förebild men samtidigt är de beredda att göra Ijtihad (självständiga resonemang) för att anpassa det traditionella samhällslivets regler till ett modernare samhälle. De mer moderata islamisterna strävar också efter en islamisering av samhället, men med mer anspråkslösa målsättningar. Den praktiska målsättningen är att ge muslimerna en möjlighet att leva sitt privata och offentliga liv som muslimer och den teoretiska grunden är att ens grundvärderingar ska påverka även det politiska livet.

Att kunna leva enligt sina värderingar är inte en självklarhet. I Turkiet och Frankrike har individens rätt att kunna klä sig anspråkslöst varit ifrågasatt då muslimska kvinnors rätt att bära slöja har ifrågasatts. Många muslimers kamp för individens rätt att välja sin egen klädsel borde ses som en förstärning av det liberala samhället där islamofobin har lett till inskränkningar av den individuella friheten.

Att låta sina grundvärderingar påverka det offentliga livet borde inte heller vara något nytt i liberala samhällen där t.ex. kristendemokratiska partier ibland haft ett stort inflytande på samhällslivet. Det vore förmätet att tro att inga privata trosuppfattningar någonsin skulle påverka politiken, hur man röstar i val eller vilka lösningar man förespråkar på olika samhällsproblem.

Detta är lätt att glömma när man kommer i kontakt med muslimer som faktiskt har politiska åsikter och kämpar för sina religiösa rättigheter. Det är också lätt att glömma att demokrati i grunden endast är ett system för att låta människors egna åsikter styra politiken, och att liberalismen i grunden endast är till för att betona individens frihet gentemot staten. Det demokratiska samhället har per definition utrymme även för muslimerna och liberalismen borde inte låtas urarta till islamofobernas inskränkningar av muslimernas privata och samhälleliga rättigheter.

Visserligen kan många av de islamiska organisationernas åsikter kännas främmande för icke-muslimer och även för många andra muslimer. Men, som i de flesta religionerna, har kampen om tolkningen pågått länge och kommer att fortsätta i framtiden. Så länge Koranens budskap om att ”det finns inget tvång i religionen” styr debatten i Sverige borde det liberala och demokratiska samhället sova tryggt.

Den schweiziska klockan lade av

2009-11-29T14:03:00.000-08:00

Majoriteten av schweizarna har sagt sitt och har förbjudit byggandet av flera minareter i sitt land. I Sverige för man debatt på sina håll om vindkraftverk som kan förstöra sommargästernas utsikt i skärgården, men man kan inte påstå att de nuvarande fyra minareterna skulle på grund av sitt antal kunna kännas som ett estetiskt hot i Schweiz. Istället har debatten i urmakarnas land handlat om att det finns en koppling mellan minareter och politisk islam, eller minareter och kvinnoförtryck.

Löjligare argument är svåra att finna i modern tid. Om man vill bekämpa kvinnoförtryck skulle ett landsomfattande förbud mot att bära röd mössa vara lika effektivt och relevant som att förbjuda byggandet av torn. Tror schweizarna verkligen att kvinnoförtryckarna och shariaförespråkarna håller sina möten just i torn och nu inte kan förverkliga sina listiga planer.

Schweizarnas skäl för minaretförbudet är lika logiska som Hitlers argument om att judarna skulle ha legat bakom alla problem i Tyskland på 30-talet. I källkritiken kallas denna typ av argumentation för ”rena lögner”. Människors rädsla för främmande människor och benägenhet att skylla sina problem på andra är skrämmande påtagliga även i vår så kallade upplysta tidsålder.

Dessa händelser i Europas hjärta visar på att vi har svårt att lära oss av historien och mer än glatt kränker och plågar minoriteter med jämna mellanrum. Vad detta kommer att leda till är svårt att veta. Européer stödjer gärna ekonomiska sanktioner när Iran bygger ett kärnkraftverk, men man får bara hoppas att det blir några reaktioner då Schweiz kränker människors religionsfrihet. Själv hade jag länge ett schweiziskt armbandsur som fungerade bra. För en månad sedan lade den av så som Schweizarnas förnuft och moralkänsla, och som tur är köpte jag förra veckan ett annat märke från ett annat land. Som man bäddar får man ligga.

Viagratuggummi och historielöshet

2009-06-27T08:31:00.000-07:00

Två saker gör Mellanöstern till ett kontrasternas välde. För det första gör Islam och människors varma hjärtan Mellanöstern till en ödmjukhetskapande upplevelse för en västerlänning. Att gå på Kairos gator kan lätt upplevas som tryggare än att vandra i New York efter mörkrets fall. Att kunna möta människor som är hjälpsamma och gästvänliga är något utöver det ofta spända sociala livet i västvärlden.

För det andra präglas Mellanöstern av ryktesspridning och antirationalism. När jag besökte Egypten för första gången, några år innan jag blev Muslim, möttes jag av världens mest gästvänliga folk. Men jag överraskades samtidigt av ett par universitetsstudenter som påstod att Israel skickar tuggummi över gränsen som ökar egyptiernas sexlust och fördärvar moralen i landet.

Om man frågar någon varför han inte använder bilbältet får man svaret att det är Gud som bestämmer om man ska dö idag eller inte. Och en Miniatyrkoran hängande från spegeln, som man flyger igenom i fall det blir en frontalkrock, verkar öka chansen att döden ledet till Paradiset.

Det är dessa människor utan bilbälten som förvaltar Islams arv idag och det är dessa människor i fruktan av viagratuggummi som strävar efter en demokratisering av samhället. Men så länge en stor del av samhället är mottaglig för rykten, konspirationsteorier, ringaktning av logik lär varken Islam eller demokrati gagnas. Att försöka sekularisera samhällen i Mellanöstern har inte visat sig vara den rätta vägen att gå. Resultatet har bara blivit diktatur i nationalismens namn och moraliskt förfall i frihetens namn. Inte heller har mer fundamentalistiska trosinriktningar lyckats bidra till ökad logik eller människors ökade frihet att bestämma över sina liv. Resultatet har bara blivit våldförhärligande eller antirationalism.

Lösningen måste ligga i en reform av människors tänkande på deras egna villkor. Därför går vägen till ökat rationellt tänkande, organisering av samhället och frihet genom islam. Islam har en rik historia av teologiskt, filosofiskt, politiskt och sociologiskt tänkande. Både västerländsk sekularisering och inhemsk fundamentalism, i sitt ringaktande av den islamiska historian, skulle gå miste om denna resurs och språngbräda att vidareutveckla samhällen i Mellanöstern.

Idag har Mellanöstern tyvärr blivit ett historielöst samhälle där endast människors varma hjärtan och gästfrihet påminner om att man kan lära sig från det förflutna och skapa ett fundament för ett framgångsrikt anständigt samhälle. Men så mycket annat i människors sätt att tänka står i vägen för utvecklingen.

Koranverser som du inte visste om

2009-06-24T13:16:00.000-07:00

Jag slås ofta av häpnad när jag jämför vad många människor tycker att islam och koranen handlar om och hur jag ser på min religion. En Iranier som konverterade till kristendom sade att hon saknade förlåtelse i Islam. Men kristendom äger inte ensamrätt till Guds förlåtelse. Visserligen finns det många varningar om straff för dem som är ihärdiga med att synda och skada andra människor, så som i bibeln, men Guds förlåtelse dominerar Koranen. Ett hundra tretton kapitel börjas med uttrycket ”I Guds, den Nåderikes, den barmhärtiges namn” och det nionde kapitlet har fått sitt namn efter de många hänvisningarna till Guds förbarmande nåd gentemot den ångerfulle syndaren.

Koranen är inte en torr regelbok utan en mångsidig uppenbarelse för vägledning och för att stärka tron. Även där anvisningar om till exempel anständig klädsel ges (33:59) avrundas det hela med ”Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig”. Jag förstår att det är lätt att uppleva livet i Iran som förtryckande, men jag hittar i Koranen mer skäl till den glädje som bara Guds förlåtelse kan skapa.

En palestinier som konverterade till kristendom tyckte att ett stort steg i att bli en kristen var att förlåta de judar i Israel som han så länge hatat för deras förtryck av palestinierna. Men kristendom äger inte ensamrätt till att uppmana människor till att förlåta varandra. Koranen säger om de judar som svikit muslimerna så här: ”förlåt dem och glöm vad de gjort. Gud älskar dem som gör gott mot varandra” (5:13).

Visserligen nämner koranen att rättvisa är en viktig princip och att de som skapar oreda i världen och inte förbättrar sig förtjänar ett straff. Men varken Guds förlåtelse eller uppmaningar att människor förlåter varandra är frånvarande i Koranen. Man kan naturligtvis missa dem om man inte alls läst Koranen.

Varför fungerar inte rationell kohandel i Mellanöstern?

2009-06-24T11:48:00.000-07:00

Alla vet att det är svårt att skapa fred i Mellanöstern. Som en till synes rationell västerlänning är det dock ibland svårt att förstår varför det inte går att hitta en ömsesidigt acceptabel förhandlingslösning. Den moderna diplomatens magkänsla säger att vägen till fred går genom an rationell kohandel: om en part ger upp en bit land så ska den andra parten få kompensation någon annanstans. Men trots att det finns en möjlighet att åstadkomma detta i Israel/Palestina så har alla förhandlingslösningar, om man ens nått till konkreta förslag, förkastats.

Långa konflikter är ofta präglade av starka politiska ideologier, nationalism eller religion. Sådana långdragna konflikter kräver andra infallsvinklar då sakfrågans värde inte alltid går att mäta i dollar eller kvadratmeter i mark. Istället behövs det åtgärder som skapar tilltalande symbolik och känslor. De minskar inte sakfrågans värde men slår in de mer rationella kohandelsavtalen i mer acceptabla kläder i och med att man visar att man bryr sig om högre värden som inte överges.

En intressant enkätundersökning bland israeler och palestinier tyder på detta skulle kunna vara en möjlig öppning i den långa konflikten. Om rationella ”mark eller ersättning för fred” avtal kombineras med en officiell ursäkt från Israel för allt lidande som palestinierna utsatts för efter 1948 års krig så är palestinierna mer villiga att acceptera avtalet. På samma sätt är israelerna mer benägna att acceptera rationell kohandel om den kombineras med ett symboliskt erkännande av staten Israel.

Ideologins tid verkar för tillfället vara över efter kalla krigets slut. Men nationalism och religion fortsätter att inte bara bidra till krigsutbrott men ofta också sätter käppar i hjulen i försöken att finna ett ömsesidigt acceptabelt fredsavtal och varaktig fred. Då, även i denna till synes rationell tidsålder, måste fredsmäklarna lära sig att prata religionens och nationalismens språk. Detta gäller både förebyggandet av krigsutbrott och försöken att få slut på våld då det otänkbara redan har hänt.

http://www.nytimes.com/2009/01/25/opinion/25atran.html?_r=1&scp=8&sq=sacred%20land&st=cse

Hur blir man en muslimsk terrorist?

2009-06-07T14:26:00.000-07:00

Det finns handböcker om hur man blir muslim och det finns handböcker om hur man lyckas med terrorism. Men såvitt jag vet finns det inget motsvarande om hur man blir en muslimsk terrorist. I brist på vägledning kan jag bara gissa varför några muslimer har blivit terrorister.

Som amatörpsykolog antar jag att de flesta människor har en vilja att finna sig själv och många gör det genom att söka ett förhållande till Gud. Men det finns människor vars sökande av sig själv liknar mycket ett sökande av ordning. Dessa människor är benägna att anta stränga och mer legalistiska tolkningar än de som haft mer ordning på sitt liv tidigare.

Men stränga tolkningar räcker inte för att bli en terrorist. Det är en vidspridd missuppfattning och logiskt fel att anta att stränga eller konservativa muslimer är våldsbenägna. Detta kan bero på att vissa patriarkala och kvinnomisshandlande män försöker desperat rättfärdiga sitt handlande med en hänvisning till religionen. Tvärtemot denna missuppfattning kan stränga tolkningar ibland även rädda en från hotet att bli rekryterad. Att ha ordning i livet gör att man har en fastare grund att stå på om någon försöker argumentera för våldsanvändning.

Jag tror istället att risken att bli en muslimsk terrorist ökar om man har ett tomrum i sitt liv och traditionell islam inte lyckas med att fylla det. Risken att traditionell islam inte lyckas med detta, dvs. få en att finna sig själv, ökar om tomrummet har förvärrats av olika faktorer.

Till exempel, om man har haft en problematisk bakgrund med inslag av våld och brott blir det svårare att överge denna rastlöshet om någon erbjuder en religiös tolkning som rättfärdigar samma liv och leverne i Guds namn. Att bli religiös innebär då ingen svår förändring förutom möjligtvis ett byte av namn.

Man kan också ha genomgått en skakande upplevelse som förstört all stabilitet i livet. Om nära anhöriga har blivit dödade eller all möjlighet till ett anständigt liv upplevs ha förstörts ökar risken att traditionell islam inte lyckas med att fylla detta tomrum. Då blir våld en ny möjlighet att vinna tillbaka stabiliteten och det goda livet. Även om denna strategi ofta misslyckas, tror jag inte att det är så ovanligt att se våld som en sista utväg om man pressats tillräckligt hårt av livets motgångar.

Tyvärr finns det också fall då människor inte behöver pressas så hårt för att de ska välja våldets väg. De umgås ofta i cirklar där våldsamma tolkningar av religionen förhärligas och kamratskap erbjuds i utbyte. De flesta skulle inte självmant bli terrorister bara för att man har ett tomrum i själen. Det behövs en rekryterare, någon som erbjuder ett alternativ som klär våldet i religionens legitimerande kläder. Det behövs någon som lovar att fylla tomrummet och hjälpa en att finna sig själv igen, inte genom en relation till Gud men genom en relation till våld.

Antalet och storleken på dessa cirklar där rekryterare finns ökar om fler muslimer väljer våldets väg och bidrar till att skapa ett sken av legitimitet. Men utvecklingen kan hejdas av ett samhälle som erbjuder alternativ till brott och ett anständigt och meningsfullt liv. I Israel skulle det innebära slutet på ockupation och kollektiv bestraffning. I Sverige skulle det innebära en satsning på förorter där unga muslimer växer upp. Kampen pågår och i den är Islam en del av lösningen, inte problemet.

Den logiska koherensen av anspråkslöshet

2009-06-04T03:05:00.000-07:00

Jag slås ofta av häpnad när jag ser en muslimsk kvinna med slöja på stan. Inte för att jag skulle vara förvånad över att det finns muslimska kvinnor ute på stan, utan för att jag har ibland svårt att förstå logiken i någras sätt att sträva efter den anspråkslöshet som jag förknippar med islam. Många av dessa muslimska kvinnor bär slöja men ändå har de sminkat sig eller bär tajta eller ringa täckande kläder. Det känns som om slöjan har ibland blivit en symbol eller socialt varumärke vars existens totalt kör över strävan efter anspråkslöshet. Det är som om slöjan har blivit ett måste vars frånvaro skulle innebära en stor synd inför både Gud och andra muslimer till en grad där resten av kläderna eller sminket spelar obetydlig roll.

Om man nu har bestämt sig för att ha antingen eller, så vore det inte ur anspråkslöshetssynpunkt mer effektivt att skippa slöjan men istället ha annars anspråkslösa kläder och inget smink? Och om man nu har bestämt sig för att bära slöja vore det inte logiskt mer koherent att börja med att ha ett annars anspråkslöst yttre.

Yusuf Ali, en av de största Korantolkarna på 1900 talet skriver i sin tafsir (förklaring av koranen) att syftet med att klä sig anspråkslöst under Profetens tid var att skydda sig mot vissa mäns trakasserier. Därmed tror jag inte att använda slöjan endast som en symbol eller ett socialt måste fyller syftet. I värsta fall är man kanske rädd för trakasserier, baktalande grannar, släktens rykte och att bli socialt utstött. Men om det är så i verkligheten, hur tragisk är många muslimska kvinnors vardag idag jämfört med Profetens tid. Förut skulle man skydda sig mot trakasserier från icke muslimer och hycklarna medan idag bryr man sig mer om vad andra muslimer ska säga. Hoppas att jag har fel. Länge leve anspråkslösheten hos både män och kvinnor.

Är Al-Qaida på väg att försvagas?

2009-05-19T06:54:00.000-07:00

Är Al-Qaida på väg att försvagas? Vissa förespråkare av jihad har börjat misstro Al-Qaida’s metoder och syften. Det har inte gått obemärkt i den muslimska världen att fler muslimer än fienden verkar dö i attackerna i Irak, och drömmen om en islamisk stat kommer lätt i skymundan då vanliga nationalstater verkar erbjuda mer säkerhet för vanliga muslimer. Men framtiden är osäker. Al-Qaida har fått fotfäste i västra Pakistan och oförutsägbara händelser kan lätt påverka dess rekryteringsbas. Så fort NATO plan dödar av misstag tiotals gäster på ett bröllop i Afghanistan ökar förargelsen i den muslimska världen. Trotts många unga muslimers fortsatta romantisering av jihad, kan det ändå vara på lång sikt betydelsefullt att muslimska intellektuella, lärda och jihadister säger öppet att Al-Qaida varken besitter militär expertis för att nå sina mål eller religiös expertis för att kunna formulera religiöst legitima metoder. Läs artikeln på http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_asia/7546322.stm eller lyssna på BBC dokumentären på http://www.bbc.co.uk/worldservice/documentaries/2008/08/080826_alqaeda.shtml

Radikalisering av muslimer? - livet efter Gaza

2009-01-23T14:31:00.000-08:00

Kriget i Gaza verkar vara över för tillfället. Men jag hoppas att minnet av krigets effekter på civilbefolkningen kommer att bestå en längre tid framöver. Kriget har också påverkat många muslimer och även icke-muslimer utanför Palestina i deras syn på Israel. Till exempel, Mohamed Omar skrev i Expressen att händelserna i Gaza har gjort honom radikal. Man kan inte låta bli att hålla med honom när det gäller vikten av att rikta kritik mot Israels övervåld. Men jag hoppas verkligen att radikalisering inte betyder i detta fall att Mohamed Omar själv bidrar till dåligt PR för muslimerna.

Omar skriver att han ansluter sig till den världsvida islamistiska rörelsen och därför stöder nu Hamas, Hizbollah och Iran. Dock är det tveksamt om det finns en världsvida islamistisk rörelse. Visserligen finns det olika rörelser men litet enighet. Och även om deras kamp mot kolonialistiska orättvisor i Mellanöstern kan applåderas så finner man också mycket mindre önskvärt i deras agerande. Iran har inte varit känt för att respektera människors fria vilja att bestämma över sina egna angelegenheter och har i mångt och mycket blivit en auktoritär regim bland andra i mellanöstern. Hamas har behandlat sina politiska motståndare med grymhet som känns främmande för många muslimer.

Omar skriver också att muslimer bör enas i en federation eller union liknade EU eller USA. Ändå ter det sig nästan omöjligt att nå dit. Arabländerna har haft sin Arab League sedan 1945, men ländernas förehavanden har under åren styrts av en annan logik än samarbete. Pan arabismen degenererade snart under kalla kriget till ett hav av diktaturer i Mellanöstern. Och även om alla muslimska länder genomgick en islamistisk revolution i stil med Iran så skulle man knappast kunna enas om vilken inrikes- eller utrikespolitik som borde föras av denna federation. Inte bara arabnationalismen utan också politisk islam är hopplöst splittrad eller oklar i fråga om detaljerna.

Omar har rätt i att skriva att islamisterna har röstats eller skulle ha röstats till makten vid demokratiska val i Mellanöstern. Men jag tror inte att Omars önskan att få fram en ny Khomeini i till exempel Egypten delas helhjärtat av majoriteten av muslimer. Visserligen vill man ha en stark man som kan agera mot korruption och orättvisor. Därför röstade man Hamas till makten i Palestina. Ändå tror jag inte att muslimer i längden skulle vilja se en ledare som lätt förvandlas till en diktator och avskaffar människornas möjligheter att själv påverka sina samhällen och liv.

I ”Radikal muslim” skriver Omar att en radikal muslim är en person som tror att islam är en del av lösningen, inte en del av problemet. Jag kan inte låta bli att hålla med, men att nå ens drömsamhälle genom att stödja personer eller organisationer som inte alltid bryr sig om muslimernas rätt att välja sin egen väg i enlighet med sin tro är inte att rekommendera. Att tro på att islam är en del av lösningen är inte lika med att tro att muslimer lätt skulle kunna enas om lösningen. Den islam som vi hittar i olika varierande tolkningar är inte heller alltid den bästa möjliga islam man drömmer om, men den är det enda vi har. Därför är den bästa radikaliseringen inte att längta efter krafter som struntar i muslimernas rätt och skyldighet att välja mellan olika alternativ. Hoppas att detta inte låter för radikalt.

Israel och Hamas

2009-01-07T04:26:00.000-08:00

I skrivande stund rasar bomberna över Gaza. Trots Israels militära aktion mot Hamas fortsätter hemmagjorda raketer att landa i Israel. Demokratins ironi går inte att undvika i Mellanöstern. Efter att Israel från början bidragit till Hamas uppväxt för att balansera PLOs makt har detta terroriststämplade islamistiska parti nått en besvärande maktposition i västvärldens ögon efter valet i 2006 . Och nu när valet i Israel närmar sig känner det regerande Kadima partiet sig tvunget att försvaga Hamas för att öka sina chanser att behålla makten.

Demokrati verkar inte alltid i fredens namn. Men det borde inte vara så överraskande om man inte tror på Bush-doktrinen där demokratin lätt kan exporteras vart som helst för att skapa stabilitet. Demokrati utan stora rikedomar, som i Indien, kan fungera. Men demokrati utan att människorna upplever rättvisa är en hårdare nöt att knäcka. Och denna avsaknad av rättvisa har präglad konflikten mellan palestinier och israeler sedan den sionistiska invandringen till Palestina kom igång ordentligt före andra världskriget. Till exempel, israelerna klagar att omvärlden inte förstår deras behov av och rätt till säkerhet, medan palestinierna anklagar Israel för att stjäla deras mark. Resultatet blir att båda sidor ”demokratiskt” väljer att använda våld för att lösa problemet.

Lika föga överraskande borde vara att våld sällan leder till en upplevelse av ökad rättvisa, oftast tvärtom. Stödet för Hizbollah i Libanon minskade knappast efter Israels förstörelse av Beirut i 2006 eftersom partiet kraftfullt bedrivit socialt arbete för att hjälpa krigets offer. Men om begränsade militära aktioner med syftet att försvaga fienden bara skapar ännu kraftigare känslor av orättvisa och ibland ger islamistiska partier än mer lokalt stöd, vad har Israel då för alternativ?

Ett alternativ är att försöka förstöra Hamas militärt. Problemet är att det är ytterst svårt att med våld besegra islamistiska partier till den grad att de inte kan fungera och få mer stöd från allmänheten. Precisionsbombningar är inte tillräckligt precisa för att undvika civila offer vilka ökar den känsla av orättvisa som Hamas lever på. De är inte heller tillräckligt precisa för att kunna förstöra Hamas infrastruktur till den grad som skulle göra det omöjligt för Hamas att återuppstå. Det skulle kräva en förmåga att döda nära nog alla aktiva partimedlemmar.

Det är inte bara den ökade allmänna känslan av orättvisa på grund av civila offer och lidande bland palestinierna som gör det möjligt för Hamas att överleva Israels angrepp. Islamistiska partier som bedriver väpnad Jihad använder inte likadana strategiska kalkyler som t.ex. Israel. För islamister kommer segern från Gud, tawfiq min Allah. Detta betyder inte att de skulle avstå från att göra sitt bästa för att nå segern. Det innebär dock att man inte ger upp den militära kampen lika lätt vid nederlag: det är inte Israels militära makt som avgör kriget utan Gud, och Gud måste vara på de förtrycktas och på rättvisans sida. Den förväntade nyttan av att fortsätta, även när allt ser hopplöst ut, blir då överraskande hög i externa observatörernas ögon.

Shia Iran fortsatte att kriga mot Irak i nästan åtta år på åttiotalet utan avgörande militära segrar och avstod från våld först när hela rekryteringsbasen hade utmattats av nästan en miljon dödade. Att Israel skulle ta Hamas ens i närheten av en likadan smärtgräns är otänkbart. Man behöver inte heller gå till en annan ytterlighet och avskaffa staten Israel för att skapa fred. Hamas kan försvagas genom att tillgodose behovet av rättvisa för de människor som röstade på Hamas i 2006. Många röstade på Hamas eftersom de upplevde att det styrande Fatah var korrupt och inte hade lyckats skapa rättvisa för palestinierna.

Att öka känslan av rättvisa skulle innebära att förhandlingarna mellan palestinier och Israel snabbare skulle leda till förbättringar i palestiniernas liv. Denna chans har försummats flera gånger sedan början av 90-talet och felet ligger inte enbart hos den palestinska ledningen. Israel har inte stoppat utbyggnaden av bosättningarna och Palestina idag ter sig idag som ett stort fängelse. Det är dock föga troligt att förvänta sig att Israel snart skulle göra betydelsefulla eftergifter till Hamas eftersom det skulle kunna tolkas av palestinier som att Hamas har lyckats med militärt motstånd. Även ett tillbakadragande, som efter kriget mot Hizbollah, kan av många tolkas som ett militärt nederlag.

En genväg skulle vara att förbättra palestiniernas situation och känsla av rättvisa på Västbanken så mycket att det skulle minska stödet för Hamas väpnade kamp även i Gaza. Man ska inte överskatta militärens förmåga att förstöra Hamas när Hamas tror att det är Gud som avgör kriget. Och man ska inte heller tro att militärt motstånd är det enda palestinierna skulle välja om förhandlingsvägen hade producerat snabbare och mer konkreta resultat för människors upplevelse av rättvisa – på båda sidor av konflikten.

Demokrati och Shia islam

2008-12-19T04:01:00.000-08:00

Om du är intresserad av att läsa om ett demokrativänligt Shia-perspektiv, kolla upp denna länk till SvD-opinion.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_389999.svd

Islam och demokrati eller demokrati och islam?

2008-12-18T06:02:00.000-08:00

Ordningen spelar roll. Det är skillnad på att undra om islam är förenlig med demokrati eller om demokrati är förenlig med islam. Beroende på ordningen väljer man inte bara sina prioriteringar men även svar. En muslim skulle oftast ställa frågan om demokrati är förenlig islam eftersom islam då framställs som grunden för jämförelsen. Men vad blir svaret då?

Svaret är både ja och nej. Om man med demokrati menar ett samhällssystem där medborgarna själva väljer vilka lagar som ska styra landet så är svaret ja. Det finns två anledningar för detta. För det första så lämnade Profeten Muhammed (puh) inga detaljerade anvisningar om hur ett lands institutioner ska se ut. För det andra så finns det en stark princip i islam om att människan själv inför Gud ska välja vilken väg hon ska gå. Koranen är tydlig med att poängtera att det inte finns något tvång i religionen. Därmed skulle en diktatur beröva människan möjligheten att själv ta ansvar för sitt liv och samhället. När man själv deltar i kollektivt beslutsfattande har man Koranen och Profetens (puh) anvisningar som ledsagare, men friheten att välja rätt eller fel är en förutsättning för att kunna ta ansvar för sina handlingar inför Gud. Även om man väljer att följa en skriftlärds åsikter gör man ett aktivt val.

Om man med demokrati menar liberal demokrati så är svaret ofta nej. Liberal demokrati är inte bara ett samhällssystem där människor deltar i beslutsfattandet utan också ett normativt system med ett antal så kallade universella individuella rättigheter inkorporerade i rättsystemet. Det är inget kontroversiellt med att man har till exempel principen om rättsäkerhet grundlagsskyddad. Men ibland stämmer liberala demokratiers normer överens med en muslims förståelse av rättvisa och ibland gör de inte det. Därför är det föga troligt att muslimer skulle forma sin idealstat i enlighet med de normer som styr liberala demokratier.

Några muslimer menar att man inte ska delta i det politiska livet i liberala demokratier för att undvika att genom politiska kompromisser bli delaktig i normativt suspekta uppgörelser. Fördelen med deltagande är dock att man kan åtminstone delvis påverka den förda politiken. Dessutom kan det moraliska ansvaret bli större om man låter att bli att försöka påverka allmänna angelägenheter åt vad man anser är rätt riktning.

Men om det fanns en muslimsk stat, vem skulle styra den? Många muslimer menar att Profeten Muhammed (puh) och hans efterföljare med sina exempel som statsöverhuvuden etablerade ett förbindande praxis där statens angelägenheter ska förvaltas av en person (Kalif eller Amir). Detta står inte i kontrast med demokrati om han är folkvald. Man kan även ge honom livslångt mandat så länge han inte missbrukar makt. Men islams historia visar att risken för maktmissbruk och svårigheterna med att avsätta honom ökar med livslångt mandat.

Oavsett hur man gör så står individens rätt och skyldighet att själv välja mellan rätt och fel i centrum i Koranen. Oavsett om man bor i en liberal demokrati eller i en muslimsk stat så är det viktigt att muslimerna deltar i att forma samhällslivet. Ansvaret kan inte överlåtas till någon annan.

Varför Sverige behöver islam

2008-12-08T06:14:00.000-08:00

Sverige behöver islam och muslimer för att klara av att bevara ett anständigt samhälle i en globaliserad värld där ökad individualism och egoism hotar ansvartagandet för våra medmänniskor. Detta är speciellt viktigt idag då den ekonomiska nedgången hotar flera svenskars trygghet.

Möten med andra sätt att tänka har alltid stått på mänsklighetens agenda. Deras största budbärare har varit imperier som skapat både omfattande geografiska smältdegel och konflikthärvor. I en mindre skala har människors rörlighet och kontakter med grannländer och ibland även med grannbyn alltid utsatt oss för moraliska och praktiska problem med att organisera våra liv och legitimera vårt sätt att leva. Idag består globaliseringen till en stor del i att den individualistiska människosynen och samhällsordningen sprider sig till resten av världen och skjuter undan äldre normer även i västvärlden.

Att idéer sprider sig och förstärks är inte ont i sig, men utan ansvarstagande har den individuella friheten ofta förödande konsekvenser. Detta protesterar många muslimer emot och många svenskar med t.ex. kristen religiös identitet instämmer säkert i detta försvar för ansvarstagandet. Det är inte friheten att välja som muslimerna klagar över eftersom de anser att denna frihet är inbyggd i människan. Problemet är konsekvenserna av våra val.
Detta ansvarsfulla tänkande förknippas sällan med muslimer av svenskarna.

Om en muslim t.ex. inte dricker alkohol antas detta bero på en total avsaknad av individuell frihet och en total underkastelse till kollektivets hårda regler. Ändå handlar detta inte bara om regler utan om att som en individ med fri vilja ta ansvar för den andre och samhällets väl. Visserligen kan många människor dricka med måtta, som flera svenskar brukar argumentera, men mer och mer sällan tar man hänsyn till de svagaste i samhället. Denna logik styr mycket av muslimernas agerande och är en tillgång i försvaret av ett anständigt svenskt samhälle. Det borde inte vara svårt att förstå för dem som värnar om den svenska välfärdsstaten, där medborgarna tar ansvar för varandras väl.

Ovanstående exempel kan härledas från en mer generell princip där muslimer försöker undvika att utsätta både sig själva och andra människor för frestelser som kan vara skadliga. Detta gör man genom att inte uppmuntra till huvudlös frihet eftersom både de svagaste individerna och hela samhället kan ta skada. Jag ser inga stora skillnader mellan detta ansvarsfulla tänkande och de religiösa och ideologiska grunder som Sverige byggdes på. Därför borde ökade kontakter med islam ses som en möjlighet och inte som ett problem då grunderna för det svenska samhället hotas av individualisering och egoism som globalisering medfört.

Att invandring diskuteras både som ett problem och en möjlighet i samhällsekonomiska debatter är bekant. Men när integrationsfrågorna tas upp blir islam och muslimerna oftast betraktade bara som ett problem eller hot mot svenska normer. Låt oss också kunna se möjligheter i möten med andra religioner och inte envist tro att ingen annan har något vettigt att erbjuda oss. Vi behöver flera som bryr sig om sina medmänniskor i dessa svåra tider. Detta är inte ett argument för ökad invandring utan en uppmaning att tillvarata de positiva normer som många svenskar kanske inte vet finns hos invandrare.

Med en återgång till ökat ansvarstagande för våra medmänniskor kan globaliseringen bli mindre av ett hot mot ett anständigt liv i Sverige. Dessutom kan integrationen av invandrarna bli en mer givande process för svenskarna än att bara få äta mer kebab eller att tvinga muslimska kvinnor att skaka hand med Carl Hamilton.